Ärret sprider sig som en löpeld i samhället

Jonas Hassen Khemiris nya pjäs om sanning och skuld

Claes Wahlin

helskärm

Att en pjäs ställer frågor är bra, mindre bra är när den levererar svaren. Jonas Hassen Khemiris Eld, som nu har haft urpremiär på Dramaten, inleds med att Cecil (Christoffer Svensson i högtalare) propsar på att hans nyfunna kärlek Ramona (Ana Gil de Melo Nascimento) berättar sanningen om ärret hon har på sin ena skuldra. Hon tvekar, men strax berättar hon om eldhelgen, när Ramzi, Pilar och Leon som unga hade en ritual där de brände ett föremål som symboliskt representerade något de ville förändra i sina liv.

Många år senare, de närmar sig 40-strecket, har Ramzi (Bahador Foladi) övertalat dem att det är dags igen. Livet har hänt: skilsmässor, byte av karriär, längtan efter en relation. Och om Ramzis barndomsvän Marko, som har dött. Begravningen missade Ramzi. Han hade sina skäl. För det pyromandåd Marko en gång utförde och som förstörde hans liv gick inte riktigt till som det dokumenterades. Sanningen doldes – av Ramzi.

Medan Ramona berättar historien för Cecil gestaltas vägen till den nya eldhelgen inne i skogen vid Norsta, det välordnade samhället där invandrarna, som någon uttrycker det, har satt ”sin prägel på stämningen på torget”. Väl inne i skogen gestaltas eldritualen med utrop och dålig dans, det förblir oklart om det är en parodi, och i så fall på vad. Där dyker Johan (Electra Hallman) upp (kanske är han Markos bror), som kan förvandla sig till den vingförsedda guden Ra: Sanningens Hämnd (serieestetiken märks även på andra sätt). Johan drar ur Ramzi sanningen och sätter eld på skogen. Hela samhället hotas.

Ensemblen spelar sina roller väl. Det finns en luftighet och ett sympatiskt tilltal från scenen. Gil de Nascimentos fjäderlätta och blixtsnabba tonbyten, Alexander Salzbergers Leon må vara lite väl pigg, men övertygar som en ännu inte riktigt vuxen. Marall Nasiris Pilar trovärdigt tappar juristmasken och beklagar sin saknad efter en partner.

Jonas Hassen Khemiri har en stark röst i texten, det finns en träffsäkerhet i skildringen av utanförskap, klass och misslyckad integration. Men dels är stora delar av detta framställt som monologer utan gestaltning, ett slags bakgrundsinformation som inte fäster i personerna på scenen. Dels talar alla samma språk, jag kan kalla det khemiriska, och de skulle lätt kunna byta repliker med varandra.

Och de frågor pjäsen vill ställa får också sina korrekta svar. Inte undra på att Cecil somnat när Ramona äntligen kommer till slutet på historien om ärret.