Nuet granskad genom femtiotalets normer
Träffsäker hemlöshet i dockskåpsköket
Publicerad 2022-03-27
Älskling är jag hemma – titeln till Stockholms stadsteaters nya teaterimport är huvudet på spiken. En klichéfras med en twist som väcker undran. Laura Wades succépjäs från National Theatre har exakt samma kvaliteter: dess form är hypertraditionell komedi, men den skruvar också fram frågor som ger underhållningen krydda.
Med Bengt Fröderbergs minutiöst designade scenografi dyker vi rakt in i en dockskåpsperfekt villa i 50-tals stil. Det är teakbord, köksstolar med galonsits, bukigt kylskåp och mönstrade golv. Mumma för de många som ännu i dag vurmar för detta decennium formgivet av Hollywood. På matbordet står porslinsskulpturer av Popeye och Olive och vid bordet sitter Johnny och Judy. Hon erbjuder maken sylt och lemon curd till rostbrödet; här har hon skapat sin sockriga flickdröm, i vilken hon är perfekt hemmafru och han hennes uppassade Gregory Peck.
Janna Granströms Judy knixar runt med svallande tyllunderkjolar och Philip Hughes beskedlige Johnny ler till en början i kapp. Kul för den som gillar pastisch. Det är först när hon tar fram sin laptop som vi inser att tiden är nu och att detta liv är en hårt reglerad iscensättning. Ballongen ska förstås spricka under trycket från den verkliga världen.
Genom det lika 50-talsfixerade vänparet Fran (Johanna Lazcano) och Marcus (Andreas Kundler) får könsrollsfrågan udd: Marcus tycker kvinnor ska tåla en klapp på rumpan och har blivit anklagad för sexuella trakasserier på jobbet. Genom Judys riviga men sansade mamma (Kajsa Reingardt) kommer vittnesmål om det verkliga, inskränkta 50-tal hennes 68-kollektiv en gång gjorde uppror mot. Hur kan dottern svika kampen? Genom brevlådan kommer fordringar, eftersom en lön inte räcker – och genom Johnnys chef på mäklarfirman, i Angelika Pricks karismatiska gestaltning, kommer påminnelsen om glädjen att jobba.
Var allt bättre förr? Något? Inget? Kan vårt sätt att söka vila i gamla könsideal vara ett fritt val – eller är omständigheterna alltid patriarkalt och kapitalistiskt riggade? Måste varje generation göra uppror mot den förra? Vad är feminism i dag? Granströms Judy spänner käkarna i ett allt krampaktigare leende: ”Jag vet inte vem jag är utan 50-talet”.
Maria Bloms regi – som på vinnande vis betonar tempo och dansanta 50-talsmoves på snorklingstema – tar till sist vara på det insipprande allvaret. Ensemblens utpumpade skådespelare får landa i lugn eftertänksamhet: i kompromiss i stället för fanatism, minsann. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.