Scenkonst på hög nivå men det saknas lite bett

Liv Landell Major om Mattias Anderssons nya uppsättning

Publicerad 2019-10-23

Ylva Gallon, Nina Zanjani, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanović och Adel Darwish i ”Vi som fick leva om våra liv”.

Backa teater vänder sig främst till barn och unga. Därmed inte sagt att repertoaren är det minsta insmickrande. I senaste uppsättningen Vi som fick leva om våra liv avslutas två timmars allvarlig scenkonst med citat av Nietzsche och resonemang kring teoretisk fysik. Och det funkar! De enda som avviker i pausen är två damer i 80-årsåldern. Varenda 17-åring har fokus.

Blivande dramatenchefen Mattias Anderssons metod har blivit hans signum. Hans researchers intervjuar människor med en viss specifik erfarenhet, låter svaren bli till tämligen oredigerad text och så småningom snärtig dramatik med hjälp av Backas livfulla ensemble.


Den här gången kompletteras startuppställningen av skådespelare från Dramaten och föreställningen är ett lagbygge i ordets bästa bemärkelse. Med gemensamma krafter gestaltar man hur människor i vitt skilda världar bär på liknande känslor och tankar kring livets löften och besvikelser. Tankeleken i centrum är alltså möjligheten att leva om livet.

Många fnissar åt killen som önskar att han rökt mer, eftersom allt är så tråkigt utan weed. Det blir tyst när en ännu ganska ung lagerarbetare berättar att han måste vråla varje morgon för att stå ut på jobbet.

Lika starkt är vittnesmålet från en gammal kvinna som önskar att hon vågat be om hjälp efter sin pappas självmord. En av de mest skakande berättelserna kommer från 38-årige Dennis, gestaltad av Kjell Wilhelmsen. En gång rebell, i dag ”knarkaren som ingen vill sitta bredvid på spårvagnen”. Dennis vill leva om sitt liv och fatta andra beslut. Det vore en pjäs i sig.


Det särpräglade jämfört med Anderssons tidigare verk är att dansen får ta riktigt mycket plats. Cecilia Miloccos koreografi är perfekt individanpassad och ser ut att stärka skådespelarna. Man faller inte i fällan att skoja till det med tafflig dans. De många och varierande rörelsesekvenserna förhöjer alla berättelser som flödar fram och tillbaka i rummet. Det gäller inte minst de tre statister som medverkar och låter oss ana att de alltid drömt om att stå på scen.

Det här är scenkonst på hög nivå, som vågar ställa frågor utan att ge svar. Jämfört med många av Mattias Anderssons tidigare verk saknas dock lite bett. Möjligen hade helheten mått bra av något färre upprepningar och lite högre tempo.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.