Mässa mot de falska nyheternas banérförare
Elfriede Jelineks senaste pjäs om coronakonspirationer
Publicerad 2023-02-27
På ridån till Östgötateaterns Larm. Blint seende. Blinda ser! av Elfriede Jelinek projiceras en text om att allt handlar om språket. Jelineks teatertexter skrivs som en, enda flödande ordmassa. Här finns inga personer, inga scenanvisningar eller andra konventionella markörer som visar vägen mot en möjlig uppsättning. En regissör blir medskapande, hon har att bringa något slags ordning i massan av text, välja vem eller vilka som ska framföra textavsnitten, hur replikerna ska fällas. Scenografen har att hitta en form för texten och regissörens val.
Jenny Nörbeck, som står för regin på Östgötateatern tillsammans med scenograf Kerstin Laube har skapat en närmast kongenial form och ett suggestivt uttryck för denna pjäs som kan läsas som en reflektion över corona med alla dess antivaxare, paranoiker och alternativa sanningssägare.
I första delen av föreställningen är alla klädda i turkosa dräkter och kostymer, en palett som gjort de ljusturkosa munskydden till uniformer. De rumsspecifika, mikrofonförstärkta rösterna utsäger och skanderar texten som en mässa. Musikaliteten är ett av de element som håller ihop texten. Tillsammans med gester och koreografi (Camilo Ge Bresky) får texten kropp; det är som om gränsen mellan ordet och köttet löses upp, allt må handla om språket, men svaret på frågan var det uppstår – i kroppen eller medvetandet – lämnas åt publiken.
Det finns kollektiv: det lilla som hörs på scenen av de sju sammansvetsade skådespelarna, och det stora utanför, som de förra tar spjärn mot. Alla samplade citat och referenser resulterar i en mässa som klär av allt det som är förljuget, informationsströmmen som sprids på skärmar och resulterar att den ena absurda föreställningen efter den andra av grupper kan vidhållas som sann. ”Jag förvaltar bara mig själv” heter det vid något tillfälle. Samhällsansvaret är noll och intet, solipsismen, om än i gruppvariant, härskar och larmet kan då lätt gå över i ett blint seende där strax de blinda påstår sig se.
Jenny Nörbeck har arbetat i Tyskland, liksom scenografen Kerstin Laube. Den tyska teaterestetiken får med denna Jelinek-uppsättning en högintressant satellit i Norrköping (och senare i vår i Linköping) och borde tjäna som påminnelse om att teater kan vara så mycket mer än den gamla vanliga psykologiska realismen som fortfarande dominerar allt för många teaterscener i detta land.