Livet mellan raderna

Handlingen i Jon Fosses genombrottspjäs kan beskrivas snabbt

helskärm

Det tog litet tid innan Jon Fosses dramatik etablerade sig på svenska scener. Den första pjäsen som spelades var samma som nu har iscensatts på Dramaten, Barnet.

1997 var det Kia Berglund som regisserade den på Teater Giljotin. Jag minns den som poetisk och lyhörd, med textens rytm väl tillvaratagen.

Handlingen kan som alltid hos Fosse ges på några få rader. Vid en busshållplats träffas Agnes och Fredrik. De flyttar samman, hon blir gravid och barnet dör under graviditeten.

Här finns också Agnes mor Evelyn, en läkare och en sjuksköterska, samt Arvid, en flasksamlare. Flasksamlaren är också titeln på en roman av Fosse, som skrevs några år före Barnet. Där möter vi en man som för en manisk monolog med schizofrena inslag. I pjäsen tycks han komma med bebådelsen. Det finns flera ögonblick mellan raderna i pjäsen där en andlig, gnostiskt färgad värld skymtar.

Fredrik och Agnes är inte det slags människor som lever målinriktade liv med höga ambitioner. I början är Fredriks största lycka att sova och låta sitt vatten. Agnes har drivit runt och frågat efter eld. Och så plötsligt ska de ha barn, ett barn som lika plötsligt dör. Vad som åstadkommer skeendet förblir förborgat, det kan vara gud som verkar genom flasksamlaren Arvid, lika väl som slumpen.

På Dramatens Lejonkulan har man rensat bort ­teaterdekoren och tagit fram husets jugendväggar. En liten reseorgel är placerad längst in (vid vilken det spelas överflödig musik), i övrigt ett tomt golv. Rekvisitan är minimal – flaskor, några tulpaner, presenter från modern Evelyn, en babyfilt. Skådespelarna står mest stilla, skådar över publiken och går och sätter sig längst in när de inte är i scen.

Det tar en stund innan Fosses värld vinner över spelet. Både ­Otto Hargne Kin (Arvid) och Eric Stern (Fredrik) tycks befinna sig i en naturalistisk pjäs en stund, medan Ana Gil de Melo Nascimento (Agnes) omedelbart finner rytmen i replikerna, samtidigt som allt som inte sägs, anas i hennes behärskade mimik.

Säker är också Nadja Weiss som Sjuksköterskan, liksom Hulda Lind Jóannsdóttir gör vad hon kan av den något kliché­artade rollen som Evelyn.

Uppsättningen har förtjänster, men skulle vinna på en stramare form för dessa vinddrivna, ordfattiga, ömkansvärda gestalter som det allt vartefter uppstår ett litet ljus omkring.

Claes Wahlin