Proffsigt & passionerat om revykungen
Publicerad 2014-09-08
Karl Gerhards antinazistiska kamp står i centrum i nyskriven pjäs
Stockholms stadsteaters repertoar utmanar just nu, troligen omedvetet, Dagens Nyheters självpåtagna mandat att sålla fram de senaste 150 årens viktigaste ”kulturhändelser som skapade Sverige”.
På Lilla scenen porträtteras sedan en tid publicisten Herbert Tingstens sorti från nyssnämnda Bonnierdrake som en viktig kulturhändelse anno 1959. Och på grannscenen Klara presenteras nu ytterligare en värdig nominering.
I Irena Kraus nyskrivna pjäs Karl Gerhard – en fantasi om en revykung, är det titelgestaltens antinazistiska kamp som står i centrum. Klimax: kupletten Den ökända hästen från Troja som retade gallfeber på landets alla tyskvänner 1940. Bredvid Torgny Segerstedt, Ture Nerman, Vilhelm Moberg och några till, var Karl Gerhard den mest vågade utmanaren av krigstidens censurinstanser som inget hellre ville än att blidka den tyska beskickningen.
Helt säkert var han vår folkligaste motståndsman. Och helt säkert är detta värt att uppmärksamma stort, femtio år efter revykungens död.
Rikard Wolff är utmärkt i rollen som Gerhard, elegant och återhållet stiff. Den teatrala diktionen är kongenial, liksom snärten i de typiska Gerhard-rimmen där en rad som ”där kommer det en gosse” kan rimma på ”mockaskorna har han på sig”, genom att de sista orden uttalas ”påsse”. Kanske något för svensk hiphop att inspireras av – vår tids satiriska kuplettmakare.
Visan Jazzgossen som rimmet återfinns i är bara en av Gerhards pojkflirtiga visor, och det utomäktenskapliga homolivet blir i pjäsen det personliga stråk som korsar det politiska.
Irena Kraus manus ger varje person en tydlig uppgift i konstruktionen. I det politiska stråket står Gerhards vän, medlöperskan Zarah Leander, sjösjukt spelad av Cecilia Frode, mot hans ”politiska roder” Moa Martinson (robust av Marika Lindström) samt en tilldiktad judisk vän (Odile Nunes). I det privata står livskamraten och huskorset Göthe i Per Sandbergs hjärteknipande gestaltning mot både ex-fru (pregnant av Anja Lundqvist) och diverse lockande jazzgossar på Riche.
Lite typiskt är det att biografier alltid måste beskriva en kurva från uppgång till fall. Gerhard gick visserligen bankrutt efter raden av champagnekalas, men var också in i det sista en hyllad och älskad artist, knappast en fallen.
Vissa scener känns alltså väl teatrala och tillrättalagda. Men regissör Johanna Garpe finner också goda sätt att luckra upp den biografiska klaustrofobin, genom att låta genushumor och existentiella kårar virvla genom Sören Brunes djupa scenrum.
Här spelar också den musikaliskt och rumsligt alltmer upplösta jazzensemblen en viktig roll. Mats Äleklints trombon gör sitt eget oerhörda porträtt av revykungen. Professionalism och passion till sista utandningen.
