Här vävs intellektuellt utmanande tanketrådar

Publicerad 2016-10-04

Loretto Villalobos om ”Flyktdjur” på teater Galeasen

Ester Claesson, Staffan Göthe och Lina Englund i Flyktdjur.

TEATER. En fallen ängel, Gertrud Steins hund och en häst som har tappat sina ­vingar. Ungefär så mycket konkretion lyckas jag krama ur Flyktdjur. Men det är egentligen inte sant, för till varje ­påstående finns ett motpåstående. Det visar sig att det inte är ängeln som ­fallit, utan gudarna, hunden tillhör inte alls Gertrud Stein, utan den har en egen identitet, och den där vingklippta hästen var nog troligen inte ens där - åtminstone drar jag mig till minnes att ensemblen frågar efter den i före­ställningens allra första början. I Christina Ouzounidis kontrapunktiska dramatik finns det inskrivet en ständig upp­fordran till att tvivla. Hon använder ­negationerna och frågandet som språkliga verktyg för att frammana Paradoxerna i tillvaron.

Några konkreta spår är dock urskilj­bara. Ett sånt är flyktingkrisen, här iscensatt som en samling kläder som lagts ut för att efterlikna de kroppar som flyter upp på Europas stränder. Flykten visar sig vara det mest grundläggande i den mänskliga existensen, men inte i form av rörelse från en punkt till en annan, utan genom stillastående tillstånd. Rörelsen är för övrigt en av de mest grundläggande ­förutsättningarna för västerländsk ­berättandetradition, som utgår från en början och leder mot ett slut. Detta förkastas såklart också här när vi ­under upprepade tillfällen ställs inför ett ”inför”, ett slags fördiskursivt ­urtillstånd som antingen ska förstås som metafysiskt eller som omöjligt.

I Natalie Ringlers regi framträder de tre rollfigurerna som en grekisk kör som häver ur sig anklagelser mot oss i en samstämmig kakofoni sprungen ur samma kropp. Fast ”oss” och ”ni” är också språkliga konstruktioner som stundvis förkastas i en text som tycks sakna subjekt och där pronomina mest är ett nödvändigt ont. För vilka är dessa ”jag” som tvivlar, frågar, påstår och tar tillbaka? Lina Englund har närmast till sinnesrörelsen, och den kroppsliga likaså, medan Ester ­Claessons antropomorfa hästfigur är ett förkroppsligande av förflykten. Staffan Göthes hundliknande gestalt kommenterar liksom från sidan – vad skulle hundar kunna berätta om ­människor efter att ha levt oss så tätt intill?

Ouzounidis text väcker hos sin ­publik en väv av miljontals tanketrådar som ibland kan kännas utmanande att intellektuellt eller känslomässigt ge form. Men tack vare skådespelartrions ­insatser så får texten kött. För hur var det nu, i begynnelsen var ­ordet ...?

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.