Luften går ur Körsbärsträdgården

Publicerad 2012-10-30

Humoristisk Tjechov slutar med pyspunka

Vi intellektuella, radikala och ömtåliga har tillsammans upplevt några svåra dagar i chock efter ”tihi”, den gåtfulla utstötning som avslutade reklamfilmen som två representanter för den översta överklassen skapade i syfte att hylla sin egen kommande förening och framtida avel, den som på bara femtio sekunder innehöll minst en språkgroda och skrämde så många så svårt. Jag tror det var för att avgrunden mellan avsändarens idé om vad som förmedlades och den faktiska känslan vid mottagandet var så djup.

De: Vi vill här visa er att vi lyckas vara, säga och göra exakt det som ni förväntat er av härskarklassen i generationer. Tihi är ett rimligt uttryck för lättnad över vår prestation.

Vi: Hjälp, ni ser korkade, dryga och hotfulla ut. Jag fruktar er makt, avundas er självbild och våning på Manhattan. Men är icke era dagar räknade? Är ni inte sinnessjukt omoderna?

Samma tema finns i Tjechovs Körsbärsträdgården där adeln är lika hjälplöst fast i sin lättsamma, grymma infantilisering som Lopachin i sin revanschistiska, klumpiga avsmak för deras oförmåga att vara annat än de är.

Tolkningar kan välja sida. Familjen på godset som ska säljas kan utgöra en sista trasig romantisk rest vars lättsinne inför den nya tiden står mot det revolutionära brutala ned- huggandet av de gudomliga träden.

Regissören på Teater Moment, Pontus Stenshäll, väljer inte oväntat andra sidan. Adelsfamiljen har drag av Bernadotte och småfet golfaristokrati. Själva träden är byggda av allvarliga ansikten från slavarbetare genom tiderna och klassresenären som köper gården är en i grunden hygglig göteborgare. En misshandlad unge vars drivkraft är att visa farsan och farfar vilken stor entreprenör han blivit.

Det är mycket som är fint med Stenshälls tolkning, den har luft, humor och pregnans.

Men hans bärande idé, att föra in visionären Joseph Beuys tankar om den nya kreativa människan och låta en av gestalterna länge och snusförnuftigt berätta om ”den sociala skulpturen,” det vill säga tanken att det nya samhället byggs på flyktig interaktion mellan samtalande, handlande människor, i en pjäs av just Tjechov, vars hela dramatik är en ­social skulptur, är bara onödigt och pyspunkar faktiskt uppsättningen.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.