Antikt avfall i ambitiöst arrangerat allkonstverk
”Sophögen” blir som ett långt mingel på Orionteatern
Uppdaterad 2025-09-02 | Publicerad 2025-08-31
”Sophögen” på Orionteatern
Det frasar när vi rör oss i Orionteaterns stora basilika. Ibland är sandlagret som täcker golvet tjockt, svårforcerat, ibland kan vi alla gå nästan normalt. Det är Karl Dunérs ”Sophögen” som ges, och scenografin rymmer förutom sanden låga betongbänkar i form av arkeologiska husrester. Eller om det tvärtom är husrester som blir sittplatser.
Både publik och ensemble är förflyttade till Oxyrhunchos, en antik handelsstad 16 mil sydsydväst om Kairo och nära Nilen. Där hittade brittiska arkeologer 1896 en ”sophög” – hundratusentals papyrusfragment. Dramer, religiösa texter, brev, inbjudningar, horoskop, dagböcker, kontrakt, rättegångsprotokoll, trollformler. Och så vidare: ett enormt fynd i all sin bredd, från första århundradet före Kristus fram till 600-talet.
En liten skärv är publicerad, cirka 5 000 fragment, och en ännu mindre skärv finns nu på svenska i urval av Karl Dunér (Ellerströms förlag). Den allra minsta skärvan publicerades av Dagens Nyheter i somras. Jag måste erkänna att en gäspning kvävdes då. Hur fascinerande sophögens fragment än är, de blir platta som vanlig text.
Visst är det kul att tiden liksom komprimeras, att de som levde då verkar så lika oss, att det ”allmänmänskliga” visar sig vara intresse för sex, kärlek, familj, pengar, hälsa, död. Men vad betyder det egentligen, på djupet? Kanske blir det tydligare om det gestaltas?
Och jag tycker att det börjar bra. Som ett ljudverk: röster från små märkliga ägg- eller hjärnlika skulpturer, balanserande på smala stänger, gestaltar fragmenten, ibland i dialog med musik, ibland med varandra i en sorts kanon. Vi strövar, frasar, omkring i några timmar i detta fridfulla. Texterna är ofta roliga, ibland sorgliga. Någon väser förbannelser, en annan räknar upp skålar och fat. Någonstans läses Fader vår, någon annanstans ställs frågor om framtiden. Runt oss börjar det krattas, breda tag runt de små skulpturerna. Skådespelare som skapar ansatser till zenbuddhistiska trädgårdar. Dessa rörelser, tillsammans med våra, ger en stämning av andakt, förväntan, en loj stillhet.
Alla dessa perfekta zencirklar bryts när föreställningen efter fyra timmar glider från ljudkonstverk in till mer traditionell teater, i sketchform, förvisso med den lite större friheten som kommer av att hela byggnaden används som scen. Blandningen av dramatiserade vardagstexter och dramatik i fragment är kreativ.
Så halva tiden ungefär fick publiken njuta av sin loja förväntan – andra halvan fylls av både skabrösa, humoristiska och lite långtråkiga scener. Och dockteater. Papyrustexterna, som kunde vara så mystiska och liksom hemliga i den lästa formen, blir när de gestaltas kroppsligt mer begränsade. Men också roliga, som en scen där Akilles ska förklara varför han lagt ner vapnen – fragmenten ger honom till en början bara enstaviga repliker, obegripliga. Tyvärr får han sedan lägga ut texten om sin egen förträfflighet.
Alla dessa texter utan sammanhang blir till slut som en lång medvetandeström. Antika människors medvetande, fast på ett språk de aldrig talat. Kanske är det så, som Karl Dunér menar, att det speglar hur hjärnan fungerar, men som uppsättning blir det mer som ett långsamt mingel med en massa kontextlöst babbel.
Det finns inget som berör. Och det måste det inte heller, men det är ovant. I alla fall för mig som kan bli nedstämd av att se en antik gravvård över ett barn. Här finns inte en närvaro som räcker för det. Det är frejdigt experimentellt, ambitiöst på en nivå man sällan möter. Jag kommer på mig själv med att gilla människorna i Oxyrhunchos, men inte deras tråkiga pjäser.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
Osthyvel eller Waterloo – snart presenteras Sveriges kulturkanon
Säsongspremiär: Café Bambino
