Glittrande uppgörelse med mormorshäxan
Trendsättande tysk teater på prestigefestivalen Theatertreffen
Uppdaterad 2025-05-07 11.13 | Publicerad 2025-05-06 14.47
”Välkomna till avgrunden!” Med de lagom peppiga orden öppnade Berliner Festspieles chef Mattias Pees Theatertreffen i Berlin 2025. Fredagens invigningsceremoni på prestigefestivalen, som varje år presenterar ”de tio mest anmärkningsvärda” uppsättningarna från det tyska språkområdet, inleddes med att publiken, i totalt mörker, fick höra Bruno Ganz läsa Friedrich Hölderlins dikt ”Vom Abgrund nämlich”, i en inspelning från 1984.
Den rådande krisen, med sparpaketen i kultursektorn och extremhögerns frammarsch, vilket är två tydliga tecken på försvagad demokrati, adresseras inte oväntat i parti och minut under denna upplaga av Europas kanske viktigaste och mest trendsättande teaterfestival.
Den stora snackisen i invigningsvimlet var hur Berlins kultursenator Joe Chialo (CDU) låtit meddela sin avgång bara några timmar tidigare. Tajmingen kändes, ja … dramaturgisk. Chialo var inte direkt teatervärldens älskling, och har fått hård kritik efter de historiskt kraftiga nedskärningarna i Berlins kulturliv. Att han nu valt att hoppa av förklarar han själv med att han inte kan stå för de planerade, fortsatta besparingarna. Redan på måndagseftermiddagen utsågs den partilösa, engelskfödda Sarah Wedl-Wilson till hans efterträdare. Tills nu har hon innehaft posten som stadssekreterare för kultur och beskrivs som en på pappret kulturkompetent person. Inte desto mindre får hon nu ärva samma besparingsuppdrag.
När regissören Christopher Rüping under festivalen skulle ta emot Berlins teaterpris, valde han som en markering att donera hela prissumman på 20 000 euro till de kulturinstitutioner som drabbats av nedskärningarna. Detta eftersom han tyckte att det kändes fel att ta emot prispengarna från samma hand som just nu håller i kulturens slaktyxa.
Mörkret från invigningstalen hängde kvar under öppningsföreställningen. Alice Birchs nytolkning av Federico García Lorcas ”Bernarda Albas hus” placeras i brittiska Katie Mitchells mycket samtida och långsamma men realistiska iscensättning från Schauspielhaus Hamburg i en akut nutid. Här hålls de fem systrarna inspärrade av sin mor i ett scenografiskt, naturalistiskt tvåvåningshus med moderna, typ, Ikeamöbler och ett lite retroklassiskt kök. Föremålet för de unga kvinnornas kåthet har Birch döpt om till Peter och denna patriarkala symbolfigur stryker runt huset nattetid och tycks ha gjort halva stans döttrar gravida.
En blodröd tråd av könsförtryck, identitetssökande, nedärvda trauman och ångestframkallande frihetslängtan
Vilket naturligtvis inte drabbar honom, men de unga kvinnorna desto våldsammare och blodigare. Att mor Bernarda Albas inkarnerade hedersförtryck här spelas ut med explicit, blodigt våld i modern, västerländsk kostym är knappast överraskande för den som sett Katie Mitchells tidigare uppsättningar, eller bara noterat hur misogyni och kvinnoförtryck återigen blivit på modet i så kallade moderna, liberala demokratier.
En blodröd tråd av könsförtryck, identitetssökande, nedärvda trauman och ångestframkallande frihetslängtan leder vidare till den andra föreställningen jag ser på årets upplaga av Theatertreffen. Men i Theater Magdeburgs och Jan Friedrichs glittrande, färgstarka adaption av den ickebinära, schweiziska författaren Kim de l’Horizons otroligt intressanta och prisbelönta roman ”Blutbuch” är det i stället författarens uppgörelse med sin allt mer dementa mormor och familjens undertryckta skam och skuld som står i fokus.
Berättaren, som genom sin uppväxt ständigt fått frågan om hen är pojke eller flicka, gestaltas här omväxlande könsöverskridande och sexuellt utlevande av en ensemble i glittriga långklänningar och ett delvis kabaretaktigt format som följer bokens kapitelstruktur. Mormodern, som kallar sig Großmeer på sin franskinspirerade schweizertyska, gestaltas som en klassisk gammelhäxa, medan huvudpersonens mamma, ”ishäxan”, bär blåa Maleficienthorn som matchar hennes känslokyla.
Det är en både färgstark och berörande iscensättning, där några scener går ton i ton och speglar originalutgåvans blodröda och ultramarinblåa bokomslag. Med sin känslosamma, utåtriktade gestaltning omfamnar ensemblen sceniskt denna jakt på familjehemligheter. Samtidigt ledsagas publiken fint genom författarens fascinerande undersökningar av språkets makt och sambanden mellan språklig och existentiell identitet, som präglar romanen. Bara titeln rymmer flera lager. Utöver den uppenbara dubbelbetydelsen, som även hänger med i svenska översättningen ”Blodbok”, finns ytterligare en ordvits att hämta om man vet att ”Buch” på schweizertyska motsvarar ”Bauch”, alltså mage.
I tyskan finns ju dessutom tydliga genusregler som bara de innebär utmaningar för en ickebinär livshistoria som rinner ur sina förmödrars blodmagar. Åt alla som nu tyvärr missar att se denna uppsättning kan jag verkligen rekommendera romanen som kom ut på svenska på Brombergs i höstas, i Aimée Delblancs mycket stilsäkra och kompetenta översättning. Det är faktiskt lite underligt att denna märkvärdiga bok inte fått större uppmärksamhet i Sverige, givet tematiken om inte annat.
En uppsättning som man däremot kan hoppas ligger kvar på repertoaren ett tag är ”Ja nichts ist ok” på Volksbühne. Att Theatertreffens jury valt ut den som en av de tio till årets festival är inte bara vackert då detta blev den tidigare konstnärlige ledaren René Polleschs sista verk innan han hastigt gick bort, bara två veckor efter premiären i februari förra året. Det är också en magnifik skådespelarprestation av Fabian Hinrichs som ensam gestaltar flera personer i ett lägenhetskollektiv. Ett typiskt tyskt WG, som framstår som ett mikrokosmos av världens samlade smärta och konflikter. Likt ett slags ”Fight club” spelar Hinrichs alla roller, slåss och munhuggs med sig själv och med lägenhetens olika digitala assistenter. Senkapitalismens existentiella ångest och ensamhetskänslor kan knappast gestaltas mer träffande än att som deprimerad med svår weltschmerz, efter ständiga politiska konflikter med de människor man tvingas bo ihop med för att bostadsmarknaden är åt helvete, dessutom bli utskälld av sitt pratande ai-kylskåp.
Teaterpodden Kritcirkeln: Terapiteater & relationsäckel
Café Bambino: David Lynch-hat, böliga tjejer och Påvens oskuld
