En helt underbar opera – trots allt

Malmöoperan gör ”Falstaff” i strikt coronaversion

Lennart Bromander

helskärm

Premiären på Verdis Falstaff i Malmö sker i coronans tecken. Den stora salongen är ödslig med bara femtio personer sittande på långa avstånd från varandra. Jag har under hösten flera gånger varit på opera och konsert i Köpenhamn, där det tillåts en publik på femhundra personer, vilket har känts fullkomligt smittsäkert, ingen trängsel alls, inte heller vid in- och utpassager. Publiken på opera och konserter med klassisk musik är ett lugnt och väldisciplinerat släkte.

Uppsättningen i Malmö drabbades också av andra problem. Lotte de Beers och Christof Hetzers ursprungliga koncept, som lär ha gått ut på att Falstaff möter Orwells Djurfarmen, var inte genomförbart med någorlunda bibehållet avstånd mellan sångarna. I stället fick man i all hast skapa ett helt nytt koncept.

Inledningsscenen utspelar sig i en inspelningsstudio med Falstaff bakom en programledardisk. Allt filmas, och sångarna agerar in i kamerorna och visas på olika sätt simultant på en stor skärm, också tillsammans med förhandsinspelade inslag. I nästa scen hemma hos mr och mrs Ford agerar damerna i och med sina mobiltelefoner isolerade på sina rum. I den stora och vanligen oerhört roliga scen, där mr Ford försöker fånga Falstaff blir det alltför rörigt. När det älskande unga paret Fenton och Nanetta ska vänslas bakom en skärm får de stå på vederbörligt avstånd från varandra och hålla sig själva i dockform på långa pinnar bakom en miniskärm. Bakom den riktiga skärmen är det tomt, när mr Ford välter den.

Scenografin har ställts samman av vad som gått att finna i rekvisitalagret, så det handlar om ett rent provisorium. Men man har gått till väga med gott humör och slutscenen med de goda borgarna i Windsor utklädda till älvor och häxor blir litet magisk tack vare fin ljussättning.

Solisterna har sex olika nationaliteter, i titelrollen georgiska Misha Kiria med kanske litet för lätt och elegant basbaryton. Kirias allmänt vänliga framtoning skapar inte någon riktigt intressant Falstaff. Jacquelyn Wagners Alice Ford, flitigt cyklande på sin motionscykel, har färg och skimmer i sin sopran och Alexandra Flood utvecklar åtskillig tonårscharm och vackra höjdtoner som hennes dotter Nanetta.

Denna Falstaff-uppsättning är betingad av yttre omständigheter som man gör det bästa av, och det framgår i alla fall att Falstaff är en helt underbar opera.