Det krävs mer än balla hopp och flips

För mycket snack och för lite parkour på Dramaten

Ahmed Matar flyger i luften på Dramaten i ”Exit parkour”.
Ahmed Matar flyger i luften på Dramaten i ”Exit parkour”.

På pappret är det mycket som ser intressant ut med Unga Dramatens nya uppsättning Exit Parkour. Koreografen Örjan Andersson iscensätter den palestinske parkourkillen Ahmed Matars historia. En ung traceur som kämpar för att lämna Gaza och bokstavligen hoppar över gränsen med en webster.

Så småningom landar Matar i Sverige och medverkar nu själv i föreställningen, ihop med en uniformt rödklädd ensemble som gestaltar hans saknade familj.

Att lyfta fram Matars historia och påminna om att situationen i Gaza är fortsatt svår när världens blickar vänds mot andra konfliktområden är behjärtansvärt. ”Gaza är som ett fängelse” säger Tanja Lorentzon i rollen som Matars mamma.


På Dramatens lilla scen har scenografen Chrisander Brun knölat in en parkourbana. En hög vågig vägg, några socklar, ett räcke och dessutom anlagt ett fall på den grunda bit som återstår av scengolvet. Tyvärr blir här både trångt och rörigt för denna koreografiskt ojämna ensemble, även om scenrummets fysiska begränsning säkert är tänkt att symbolisera Gazaremsans dito.

Överlag är den här kompositionen estetiskt hopplös, som om Andersson mest kompromissat för att få ihop delarna. En boomerlik vilja att överförklara vad parkour är tynger föreställningen, i stället för att den likt varje freerunners dröm, tar sig fram med flygande flow över hindren längs den mest hisnande vägen.

Parkour är snarast en sorts sport än en konstnärlig disciplin, vilket givetvis kräver kompromisser om man vill bjuda in den till teatern. Men i den närbesläktade akrobatiken, i cirkus, martial arts och annan akrobatisk dans, är man i regel mycket skickligare på att koreografera övergångar mellan tricken och bygga upp nummer så att de flyter ihop estetiskt.


Här blir Matars häftiga, modiga hopp och flips visserligen balla att se, men föreställningens delar faller isär var för sig. De två känsliga dansarna Kevin Foo och Johanna Wernmo har fina, Anderssonmässiga duetter, medan de fyra stelbenta skådespelarna mest hönsar runt och tycks oroa sig för att publiken ska missa budskapet. För det flortunna manuset tvingar dem att dra samma repliker flera gånger.

Det får föreställningen att cirkulera runt Matar som vore han något slags exotisk cirkusapa. Peak pinsamt blir det när den svensk-palestinska kulturkrocken skildras med utslängda ord som snus och tunnelbana mot — trumvirvel — ett recept på falafel! Den allra största besvikelsen är dock att det är för mycket snack och för lite parkour.

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.