Det här slår mycket annat som visas på Dramaten
Lågbudgetproduktionerna är alltid värda ett besök
Uppdaterad 2025-05-06 | Publicerad 2025-04-30
Det finns olika sätt att hantera kris. Det är inte minst tydligt på teatern. När kulturpolitiken stryper anslagen samtidigt som kostnaderna ökar tycks delar av det svenska teaterlivet tappa tron på sin egen förmåga och slår lydigt in på en allt mer kommersiell väg. Det blir bredare tilltal, fler uppsättningar baserade på något redan välkänt från mainstreamkulturen, och allt färre konstnärliga överraskningar. Andra försöker ännu fortsätta att göra samma ambitiösa scenkonst som förr, men med ängsligare förtecken, mindre resurser, kortare repetitionstider, färre personer och minskad flexibilitet i den konstnärliga processen.
Utrymmet för att skrota en konstnärlig idé eller en hel pjäs som inte funkar, och börja om, är i princip obefintligt med dagens kulturpolitiska förutsättningar. Det enda som räknas är pengar och antal sålda biljetter, verkar det ofta som. Krisen blir allt mer synlig, nämligen.
Detta tummande på kvalitet och konstnärlig spets som pågår på svenska teatrar urholkar på lång sikt scenkonstens styrka och relevans. Alltså, försvagar det konstnärliga mötet som är grogrunden för att odla såväl framtida konstnärskap som relationen till befintliga och nya publikgrupper. Vem kommer att försvara en konstform som inte förmår erbjuda kvalitet?
Lyckligtvis finns det några som går i motsatt riktning, även på Dramaten där denna kulturkris blir allt mer påtaglig. Dramaten.doc är nämligen ett hoppfullt undantag där den konstnärlige ledaren Dmitri Plax trotsar kommersialismen och väljer att bara spela det allra mest nödvändiga när ovädersmolnen hopar sig över den fria konsten. Med en imponerande konsekvens och tydlig prioritering fortsätter han att presentera sceniska läsningar av angelägna, nyskrivna eller på andra vis brännande aktuella texter från de delar av världen som annars oftast speglas i förenklat svartvita nyhetsrubriker. Många är texter som aldrig skulle ha passerat dagens marknadsliberala krav på att locka en bred publik. Andra, som readingen av Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden second hand”, säljer slut biljetterna i ett nafs. Så visst finns intresse för ny dramatik, även om vissa tyvärr slutat tro på den.
Projektet Dramaten.doc, som nu pågått i två år, har en uttalad ambition att erbjuda snabbt arrangerade, konstnärliga kommentarer till aktuella teman och konflikter i form av enklare gestaltade läsningar. Ett textbaserat lågbudgetformat som kan runda den traditionella, ganska tröga produktionsapparaten som de stora scenkonstinstitutionerna annars ofta är slavar under.
Senast i raden av ambitiöst utvalda manus var världspremiären av författaren Samar Yazbeks nya stycke ”Teaterscen som kallas Helvetet”, som framfördes på Dramatens lilla scen 29 april av skådespelarna Kristina Törnqvist, Victor Morell och Natalie Sundelin. Yazbek har skrivit flera uppmärksammade böcker om Syrien, utifrån sina hemliga reportageresor till sitt krigsdrabbade hemland som hon tvingades fly ifrån 2011. Denna alldeles färska pjäs bygger på hennes första ”officiella” återbesök i Syrien efter Assadregimens fall, och är skriven i starka, målande bildbeskrivningar av ett starkt, upplevt förfrämligande.
Trots den korta förberedelsetiden lyckas den trehövdade, svartklädda ensemblen levandegöra texten ytterst skickligt med små gester och en fördjupande rösthantering som tar fasta fint på nyanser och pauseringar. I denna enkla men effektiva iscensättning, mot tre vertikalt hängande pappersvepor, där skådespelarna skriver ord som ”tortyr, tortyr, tortyr” med röd och svart penna, är det snudd på bara deras manuspärmar som avslöjar att detta inte är en fullgången teateruppsättning. Ironiskt nog ger faktiskt denna teatertimme mig en mycket starkare konstupplevelse än flera av den gångna säsongens stora, betydligt mer påkostade uppsättningar, som haft avsevärt mycket längre produktionstid, i samma teaterhus.
Det är sorgligt att kulturkrisen fått ett sådant grepp om Teatersverige att till och med nationalscenen Dramaten drabbas av sjunkande kvalitet, men i all sin enkelhet erbjuder Dramaten.doc ändå en tröst här för oss som uppskattar angelägna, smakfullt orkestrerade texter på scen. Dmitri Plax lyckas åstadkomma otroligt mycket inom sina blygsamma produktionsramar. Hans känsla för de små medlens teaterkonst, med noggrannheten i röstarbetet och som i denna ”Teaterscen som kallas Helvetet” även en enkel men effektiv ljuddesign, i kombination med hans välavlyssnade urval av texter gör det alltid värt ett besök. Dessutom är biljetterna billigare än till den ordinarie repertoaren.
- Nästa läsning på Dramaten.doc blir av Ana Valdés stycke ”Några bilder ur Argentinas vardag” 15 och 16 maj i Dramatenbaren.
