Kushners änglar har nått högre höjder

Cecilia Djurberg ser en fortsättning som håller takten bättre

Uppdaterad 2018-03-14 | Publicerad 2018-02-26

Razmus Nyström och Thérèse Brunnander i andra delen av ”Angels in America”. Nu har skådespelarna hunnit att bli varma i kläderna och både temperaturen och pulsen har höjts, skriver Cecilia Djurberg.

”Det kan vara väldigt svårt att acceptera att livet är en sån besvikelse” ­säger Lotta Tejle underbart krasst i rollen som mormonmamman Hannah i del två av Tony Kushners Angels in America. Undertiteln är Perestrojka och temat förändring – den personliga och politiska – och hur den ska accepteras. På Dramatens Elverket ligger discogloben nu på det konfetti­skräpiga golvet och får bara glimra i drömscenerna. Festen är över och dragshowstatisterna har gått hem.


Vi är fortfarande i New York och 1980-talet går mot sitt slut. Aids­epidemi råder och Sovjetflaggan faller ner från taket när världens äldste ­bolsjevik (också Lotta Tejle, i skägg) öppnar showen med sin retoriska efter­lysning av ”nästa underbara teori” och jämförelsen att ormar inte kan ömsa skinn innan det nya skinnet är färdigt – för då är de nakna och lätta byten. Dessa figurer vi får följa är alla mer ­eller mindre just det. Nakna, lätta ­byten. ­Offer för sjukdom, kärlek, hat, religiös eller politisk övertygelse, trångsynthet och mänskliga tillkortakommanden.

Cliffhangereffekten efter Thérèse Brunnanders nedstigning som Ängeln
i aidssjuke Priors sovrum i slutet av första delen är svår att riktigt ladda för en publik som vet hur del två slutar. Jag hade föredragit att se delarna ihop, trots att vi då snackar sex timmar teater. Å andra sidan har nog Farnaz Arbabis uppsättning, som på det hela taget är väldigt respektfull mot Kushner, vunnit på att första delen spelats ett tag.


Deus ex machina-vajrarna har spänts och skådespelarna har jobbat in sina roller så att många av de stelheter som fick första delens premiär att halta nu har värmts ur. Razmus ­Nyström gjorde redan då en känslig Prior, men här är det inte bara Priors sjukdomsförlopp och framtidshopp som utvecklats – även temperaturen och pulsen på gestaltningen har höjts och smittat av sig. På ett bra sätt. Christofer Lehmans ­Belize är lite mer ljuvligt besk i sin viktiga roll som sjuksköterska där han demonstrativt klär sig i rosa polotröja när han tvingas vårda sin ”motsats”: Roy Cohn – den republikanske, ohederlige advokaten som fortsätter att spotta ur sig rasistiska giftigheter på dödsbädden och som konstaterar att USA, det är inget land för de sjuka och svaga.

Dessutom har sammanflätningen av berättartrådarna stramats upp och ­simultanscenbytena kuggar i varann fint, så trots att dansmusiken tonats ner håller del två takten bättre och är inte alls samma besvikelse som del ett.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln