Äventyr bland hov och hovar
Publicerad 2014-03-17
Venus ett småhaltande allkonstverk som ändå glädjer sinnena
Det dräller inte av teatermanus för aktörer av olika arter. Orionteaterns Lars Rudolfsson får ständigt tänka nytt för teaterns hästar, hundar och människor. Denna gång har han kokat ihop en märklig historia, med bas i historikern Jonas Liliequists framvaskade dokument om äventyraren Anna Eleonora Ekelöf. Enligt protokoll drogs hen 1765 inför rätta för att ha levt falskt som vidlyftig ”greve” och för att rent av ha låtsas vara prins Gustav III själv.
En annan del av stoffet lyfter in ”venuspassagen” 1761, då planeten Venus till finfolkets förtjusning passerade mellan jorden och solen och skapade en stunds solförmörkelse. Figurerar gör också hovets franska teatergrupp, med Thomas Roos som frustrerad teaterdirektör/berättare.
Att allkonstverket trots direktörens avdankade insatser glappar rejält, och att den begärsdimension som Venus-namnet förespeglar helt tappas bort, är synd men inte förödande. Sinnena har ändå att göra.
Till det fina hör distributionen av olika sorters språk från scenen - gesternas, de uppspärrade ögonens, tungans, textprojektionernas - som gör att hörande och ickehörande publik kan dela samma upplevelse. (Produktionen är en avgångsföreställning från StDH:s teckenspråksinriktning.)
Till sensationerna hör också den Drottningholms-inspirerade skärmscenografin, som i atmosfärisk belysning och ljudmiljö antyder en skog lik Midsommarnattsdrömmens eller Tintomaras exkursioner. Över allt svävar dofter av djurkroppar och piss och brand från numren där cirkusfamiljen Berdino skickligt framför eldkonster, jonglering och häst- och hundnummer.
Tillbaka till djuren alltså - vad gör de egentligen här?
Konstfilosofen John Berger skulle säga att den moderna människans lust att se på djur är ett symptom på hennes distans från dem i vardagen (utom vid middagsbordet). På teatern tror hon sig ingå ett genuint möte, fast allt hon ser är djur som spelar djur - så ”lustiga” eller ”vackra” som vi människor vill ha dem.
På Orionteatern anas en självreflektion över djur-människa-relationen, exempelvis i kontrasten mellan två sorters ritt. Först: en magisk nattlig ritt där ett velourklätt människoväsen blir ett med hästen, utan både sadel och bett. Senare: hovets/maktens perukstela dressyr-ritt, där djurets mest onaturliga steg ger högst stilpoäng.
Det är ett utmanande formspråk Orionteatern utvecklat, där djurnumren är halvt konstnärligt integrerade, halvt traditionell cirkusuppvisning. Något är oförlöst, men aldrig utan intresse.
