Alkoholisten lurar in oss i sin förnekelse
Koncentrerad utsatthet när Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med” blir teatermonolog
Publicerad 2025-02-03


”Jag som var så rolig att dricka vin med”
Framför två enkla skärmar, separerade av en ljusslinga och vilande på en annan, står Sylvia Rauan och bär upp hela ”Jag som var så rolig att dricka vin med”. Jani Lohikari har arbetat om Rebecka Åhlunds bok till en dryg timmes monolog. I Anna Novovics regi framkallas en koncentrerad utsatthet på scenen som motsvarar bokens öppna sårbarhet.
Boken beskriver livet som nykter, dag för dag, med återblickar på tillvaron som alkoholist. Pjäsen, å sin sida, tar visserligen sats utifrån ett nyktert nu men det är fyllan, eller rättare sagt det långa kärleksförhållandet med Alkoholen, som är kärnan.
I vår extrema alkoholkultur skapas en samhörighet med publiken: de allra flesta kan dela minnen av fest, bakfyllor, det socialt asociala. Sylvia Rauan gestaltar detta lite busiga på ett utmärkt sätt och lurar på sätt och vis in publiken i förnekelsen. Det är skickligt.
Från scenen ställs frågan ”När började det egentligen?” När gick det för långt, när blev kärleksförhållandet med alkoholen en dödsdans, festandet en glåmigt destruktiv och isolerande alkoholism?
Jag är inte säker på att den frågan går att besvara och det är väl det som är själva temat.
Monologen bryts upp med en och annan replik från omvärlden, makens, barnens, klassföräldrar och lärare. Ett grepp som lättar upp och skapar dynamik. Men också en sorts metahumor när det blir en monolog i monologen: huvudpersonen träffar en konstnär på en pub, som bjuder på vin medan han babblar om sig själv – publiken får höra spridda skurar av ett självupptaget ego.
Att omskapa en öppen jagberättelse till en monolog känns ganska givet, samtidigt så är ju monologer i verkliga livet olidliga. Scenkonstens styrka, att låta oss svepas in i en annan verklighet, blir här tydlig med enkla medel.
Monologens ensamgöra synkar också väl med pjäsens tema, där huvudpersonen är ensam med sin last och sina bortförklaringar. Och ja, visst griper det tag. Hur festen går i takt med de svikna barnen, den ständigt närvarande och sociala alkoholkulturen med flaskorna som göms i tvättkorgen.
Så här års, när många just avslutat sin skuldtyngda vita månad och gör sig redo att glida in i vårens eventuella mingel, kan det vara bra att ha den där frågan hängande bakom axeln. När går det för långt? Vad är det för oro jag dämpar?
”Jag som var så rolig att dricka vin med” är för övrigt en genialisk titel, som fångar både ambivalensen och saknaden. Efter det där kärleksförhållandet som till slut bekämpas genom Fight Club – möten med Anonyma alkoholister.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &