En teatral massaker av stumfilmsklassikern

På Folkteatern äter man upp Chaplin med hull och hår

helskärm

Erik Holmström skickar Moderna tider i käftarna på en teknologisk hydra, som bokstavligen får käka upp Charlie Chaplins klassiska film i kulisserna på Folkteatern i Göteborg. Ut spottas apokalyptisk scenkonst där sex versioner av Chaplins ikoniska luffare åker tidsmaskin, grälar och försöker hitta en tappad tråd för att kanske rädda mänskligheten.

Holmström och manusförfattare Pontus Lundkvist är tydliga med att de har jobbat fritt efter Chaplins mästerverk, men den här pjäsen måste obevekligen stå ut med att speglas mot originalet. Något annat är inte möjligt om man delar ut plommonstop till publiken och ger första scenen stumfilmsestetik.

Chaplin som figur, fenomen och fantasi byggde på perfektion, i all enkelhet. Hans sällsamma rörelsemönster på vita duken var en utmejslad koreografi, som levererades med virtuositet . Också när Chaplin snubblade var det elegant, och givetvis vansinnigt svår att kopiera. Kanske är det just detta man väljer att omfamna, när gänget på Folkteatern hafsigt imiterar den lille luffaren, till synes på volley. Huvudsaken verkar vara att publiken förstår vilken riktning man vill ta.

Och det må vara hänt, men kombinerat med en forcerad dialog i ett skrikigt tonläge hamnar helheten långt bortom den ödesmättade stämning som präglar Moderna tider. Vidare har man tematiserat den geniala scen där Chaplin sjunger låtsasitalienska efter att ha viftat bort sina manschetter tillika fusklappar.

En smart, dramaturgisk dörr som öppnar för teaterhistoriska blinkningar. En av kvällens höjdpunkter är när ensemblen talar med Beckett, och diskuterar vem de väntar på. Dessvärre biter man sig också fast vid manschettnumret som sådant, vilket enbart leder till att ett unikt filmögonblick blir överförklarat och tappar sin humoristiska essens.

Andra akten är nära nog helt fristående, bortsett från det löpande bandet och den monstruösa mekanik som massakrerar och omformar karaktärerna. Här fungerar den absurdistiska materian med sina civilisationskritiska lager bättre och skådespelarna får mer plats, sina överdimensionerade halvdjurkostymer till trots. Andrea Paddington Edwards utvecklas till dramats motor med sin närvaro och sitt bett i repliken. Anna Lundström har supertajming och vinner slutdialogen där ensemblen ägnar sig åt ömsesidig mansplaining om allt mellan himmel och jord. Dock räcker inte detta för att rädda en ganska dunkel och spretig föreställning.