Hans måleri var som ett flerfrontskrig mot allt
Men Moderna museets utställning fungerar inte som introduktion till konstnärskapet
Uppdaterad 2025-12-04 08.56 | Publicerad 2025-12-03 04.30
Sena Picasso, Moderna museet
Kroppar, kroppar, kroppar. Nakna kroppar, kroppar i het omfamning och kroppar som går på toaletten. Den sene Picasso var väldigt upptagen av människans, framför allt kvinnans, fysiska lekamen. Att döma av Moderna museets nya utställning så tycks det faktiskt ha varit det enda som intresserade konstnären under hans sista tio levnadsår.
Utställningen rymmer runt 50 av de över tretusen målningar som Picasso gjorde från 1961 och fram till sin död 1973. Om man tänker på hans tidiga mästerverk och roll som banbrytande uppfinnare av kubismen så kan dessa sena verk kännas som bleka kopior. Det ansåg inte minst John Berger (1926–2017) – konstkritiker, och medarbetare på dessa sidor – i en av konsthistoriens mest berömda sågningar, boken ”Picasso – framgångar och misslyckanden” från 1965. Under efterkrigstiden isolerade sig Picasso alltmer från omvärlden, menade Berger. Likt Minoutaurus frustande i sin labyrint. Hans tid var förbi.
Utställningskatalogen framhåller tvärtom hur Picassos sena arbeten har inspirerat allt fler konstnärer i vår tid, från Georg Baselitz till Dana Schutz. Argumentet är att han mot slutet av sitt liv ”dekonstruerade” måleriet genom ett råare och mer otyglat uttryck som sedan blev en stor grej från 1980-talet och framåt. I dag tycker jag man kan se hur detta måleri var helt i fas med det frihetstörstande 1960-talet, även om många inte såg det då.
Bergers bok är inte bara en sågning, utan en subtil läsning av Picassos arbete på en rent fysisk nivå: att måla är något man gör med sin kropp, men en målning är också en kropp, en närvaro. Ändå är en kropp aldrig helt närvarande, utan ständigt föränderlig, ständigt genomströmmad av energier som går utöver dess fysiska begränsningar. Det är denna formel som realiseras i Picassos sena arbete, enligt Berger. Det var därför han var så ”hemsökt och så skickad att skapa bilder av lidelse och smärta”, av ”det ofullbordade”.
Visst kan man säga att en målning som ”Kyssen” (1969) gestaltar en kärleksakt, eller att den märkliga dubbelgubben ”Mansbyst” (1971) porträtterar en transperson. Men det vore att ge verken en litterär tolkning som bortser från att det i första hand är måleriet som är ofärdigt, liderligt, kluvet eller oberäkneligt. Hur uppfattar ett barn verkligheten innan det lärt sig språket, eller börjat se sig själv som ett avgränsat jag? Ungefär som i Picassos sena arbete med dess instabila och flytande verklighetsuppfattning, kan man tänka sig.
Dessutom råder närmast en 1:1-relation mellan tavlorna och de avbildade kropparna. Det ser ut som att människorna har tryckts in i målningarna med armar och ben huller-om-buller, som att måleri och verklighet kollapsat in i varandra. Om efterkrigstiden innebar den abstrakta konstens segertåg, så höll Picasso fast vid det avbildande. Han ville driva måleriet vidare mot dess egen sanning, utan att lyda någon estetisk ideologi.
Resultatet är ett flerfrontskrig mot all form av idealism och realism i traditionell mening. Här finns inte en enda lugn stund, till och med de tomma ytorna vibrerar av aktivitet. Faktum är att flera av verken fortfarande har kraften att chocka med sin råhet. Picasso visste vad han var emot, men vad var han för? Det blir lite tomt, lite ensamt där på slutet.
Utställningen ger inte bara en inblick i Picassos sista, rebelliska fas, utan skärper blicken för måleriet och skapandets villkor. Mötet med den tomma duken och ensamheten inför döden har en hel del gemensamt, visar det sig. Men som introduktion till konstnärskapet fungerar den inte alls, och för Picasso-novisen finns det massvis av verk som är viktigare att se än de som visas här. Det är synd eftersom detta är Moderna museets första Picasso-utställning på 30 år, och eftersom vi säkert får vänta länge på en uppföljare.
