Hon retade vita kristna när hon bytte guds kön
Monica Sjöö-utställningen påminner om varför hon provocerar
Uppdaterad 2023-05-22 | Publicerad 2023-05-21
Ingen som sett Monica Sjöös ”God giving birth” från 1968 glömmer den. Symmetrin, de två uttryckslösa kropparna, en snudd på maskinell förlossningsscen – här varken skriks eller blöds. Det är kyligt, behärskat, kraftfullt. Och så titeln förstås: den patriarkala guden har bytt kön men inte tilltalsnamn. En sorts appropriering av det traditionellt gudomliga om man vill.
Provocerade blev i alla fall det samtida etablissemanget. Målningen censurerades ett flertal gånger, av kyrkliga och möjligen även rasistiska skäl då gudinnans ansikte bär drag som kan beskrivas som afrikanska. Horribelt, för den vita kyrkans män.
Provocerad brukar även jag bli av Monica Sjöös konst i allmänhet och ”God giving birth” i synnerhet. Ett eko av sjuttiotalets livmoderfeminism, något obehagligt religiöst. Styltigt och fult. Eller kanske bara den påträngande självklarheten, en födandets behärskade lätthet som inte alls rimmar med något verkligt. Men varför skulle det?
Fel kan man ha på olika sätt. Moderna museets omfattande utställning ”Monica Sjöö: Den stora kosmiska modern” presenterar en äventyrare, en anarkist, en pionjär. Feminist, naturligtvis, miljökämpe och snudd på självlärd konstnär – inte den där livmoderfeminIsten jag tidigare sett.
Men vi tar det från början. Monica Sjöö (1938–2005) föddes i Härnösand, hennes föräldrar var båda konstnärer och vid deras skilsmässa flyttar hon med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymmer hon hemifrån och reser runt i Europa för att till slut landa i England där hon bildar familj. Hon återkommer till Stockholm mitt i det böljande 1968 för ett par år, innan hon slutligen återvänder till England.
Det politiska engagemanget är både gjutet och tidigt – Monica Sjöö tog bland annat ställning för både transpersoners och lesbiskas rättigheter långt innan det blev mainstream. Hennes tidiga verk, som ett collagebyggt porträtt av den anarkafeministiska förebilden Emma Goldman, glöder av både kamplust och tillförsikt. Sjöö byggde konstnärskapet på text och bild, hennes verk ligger nära både affischen och banderollen. I centrum står ofta den så tidstypiska Kvinnan – hon som föder, fostrar, vårdar. Hon som värnar naturen.
Kampen för de reproduktiva rättigheterna var viktig under 1960–70-talen, och Monica Sjöös skildringar av förlossningar respektive hennes aktivistiska målningar som ropar efter fri abort och tillgång till preventivmedel är både starka och djärva.
I den mån Sjöö ens är känd för en större konstintresserad allmänhet är det troligen för den bildvärld hon så småningom når och som också gett utställningen dess namn: Den kosmiska modern. Sjöö både forskade om och bearbetade visuellt idéer om förhistoriska matriarkalt färgade traditioner. Framför allt, som curatorerna Jo Widoff och Amy Budd skriver i den matiga katalogen, var hennes ambition att förena politiken, konsten och andligheten.
Väl i utställningen kan jag följa Monica Sjöös arbete med intresserad välvilja, hela vägen till de sena verken. Från den tidiga tydliga aktivismen, till dokumentationen från Greenham Common Women's Peace Camp, det kvinnoläger som byggdes 1981 i protest mot placering av kärnvapen och som existerade ända fram till 2001. Här är påminnelsen rent smärtsam: proteströrelser har kommit och gått och det enda som i nutid kan liknas vid Greenham Common är klimatrörelsen. Men var kan den byggas när individualismen nått sin högsta och mest totalitära punkt?
Monica Sjöös fokus på andligheten, manifesterad i den natur som vi alla hänger ihop med oavsett om den är en kosmisk moder eller ej, ger i slutet av hennes konstnärsbana ett måleri som är schematiskt, dekorativt, fyllt av mönster och symboler. Det är nästan som om Moderna museets älskling Hilma af Klint har återuppstått, med mjuk matta och allt.
