Är den som tar en selfie narcissist?

Sjävporträttet fungerar som ett eko, skriver Sinziana Ravini

Publicerad 2022-07-15

Evigheten fångad på en toalett i Berlin.

Varje gång jag tar en selfie får jag dåligt samvete. Lägger jag ut den på Instagram mår jag ännu sämre, med tanke på alla krig och katastrofer som sköljer över vår värld just nu. Sen är jag fast i ett ekorrhjul där jag är mer intresserad av vilka som lajkar den, än hur världen omkring mig faktiskt ser ut.

Narcissus var fånge i sin egen spegelbild, men han älskade inte sig själv. Det var därför han var så besatt vid den egna spegelbilden. Är selfietagaren en självbesatt Narcissus som egentligen inte älskar sig själv? Gäller detta även konstnärerna som jobbat med självporträtt sedan urminnes tider?


Jag tänker på Dürer som målade sig själv som Jesus, Frida Kahlo som nästan inte målade annat än självporträtt, men också på det faktum att självporträttet nästan försvunnit ur den finare samtidskonsten. Kanske just för att selfien blivit lika med egotripp och i en egotrippad tid vill konstnären visa att han tänker på annat, som ekologi, geopolitik, samarbeten.

De som är med på biennaler, tematiska grupputställningar eller får statliga subventioner för sin konst förväntas undersöka ”den Andre”, ansikten som vi vanligtvis vänder blicken från.

Den Andres ansikte är moralens källa, hävdade en gång filosofen Levinas och lade till att det är där, i den andres både nakna och känsloklädda ansikte, som människan bör finna svaren på alla sina frågor.

Vad hade han sagt om vår tids fascination för selfies? Är selfiekulturen en narcissisk ego-maskin eller ett sätt att ta hand om oss själva och andra?

Den idealiserade selfien är en symbol för en hysterisk narcissism, ett simulacra som sätter press på oss att vara lyckligare än vi är.

Baudelaire var orolig för fotografin och trodde att den skulle förvandla hela mänskligheten till en enda stor Narcissus besatt av sin egen spegelbild. På ett sätt fick han ju rätt. Vi lever i en narcissistisk tidsålder. Den idealiserade selfien är en symbol för en hysterisk narcissism, ett simulacra som sätter press på oss att vara lyckligare än vi är.

I Budapest finns nu ett selfiemuseum med elva salar där folk kan fota sig med palmer, enhörningar och i en pool med färgglada bollar. Även Los Angeles har fått ett selfiemuseum med Monalisor och van Goghs som tar selfies på sig själva.

Museet beskriver selfies som vår tids grottmålningar, men de har också ett rum som reflekterar över selfiens baksidor, killfies och oetiska selfies med hemlösa eller vid begravningar som blivit en subkulturell trend.


Selfien har också börjat förbjudas av andra skäl. På Cannesfestivalen får filmstjärnorna inte ta selfies på röda mattan längre, och när Carla Bruni, Nicolas Sarkozys fru, trotsade förbudet och tog en selfie med självaste Cannes-direktören blev det ramaskri.

På Belvedere i Wien, vid Klimts Kyssen hänger en skylt som uppmanar betraktaren att titta på målningen hellre än att ta en selfie. Prins Harry vägrade ta selfies för några år sen med en ung tjej, och sade till henne: ”Selfies are bad, you should take a normal picture”. Han föredrog att behålla avståndet mellan sig själv och massan, och det är lätt att tycka så om man är på ”den rätta sidan”.

En brittisk journalist skrev i samband med eventet att selfiens tid är över. Men han kunde inte ha mer fel. Selfien har blivit det nya opiumet för folket.


På La Pitié Salpêtrières psyk, där jag jobbar ibland, brukar vi erbjuda folk att göra en mobil-detox eftersom flera av patienterna som läggs in har försvunnit i selfiespiraler eller blivit ”selfiestalkers”, vilket bidrar till avundsjuka, självhat och övertygelse om att det egna livet är betydligt fattigare än andras.

Jag var nyligen opponent på en författarstudent i Bryssel som hade byggt en hel roman utifrån sitt stalkande av ett ex som visade lyckliga bilder på sig själv och den nya partnern på Instagram. Var de fångna i en ”tvåsamhetsnarcissim”?

Jag är kluven. Själv älskar jag att titta på andras iscensättningar av det egna livet och att ibland leka med den bild jag själv ger av mitt liv. Det personliga är politiskt. Selfien är också ett sätt att fira sig själv och andra, ett sätt att minnas ett flyktigt ögonblick, ett sätt att inrama livets kaos, ett sätt att säga – jag tar en selfie, alltså är jag. Men är selfietagaren nödvändigtvis en narcissist?


Flera studier har visat att personer som tar selfies ofta har en grandios, narcissistisk självbild, men en undersökning gjord av Psychology and aging nyligen visar att boomers är långt mer narcissistiska än millennials.

Narcissismen är inte alltid synlig. Den kan även uttrycka sig i ett ointresse för andras världsbilder. Millennials har ärvt en osäker framtid. Inte undra på att många av dem gått förlorade i sin egen bild eller andras. Narcissister har funnits i alla tider. Men hur uppstår de egentligen?


Psykoanalytikern Donald Winnicott, som var verksam fram till 1970-talet, förklarade att barnets första spegel är modern. Hennes ansiktes minspel som erkänner och reflekterar spädbarnets känslor är avgörande för barnets självkänsla.

Om modern är för orolig eller upptagen av andra saker när hon vakar över spädbarnet, kommer hen känna sig övergiven, hur nära hon än är barnet fysiskt. Ett trauma kan då uppstå och följa med en individ livet ut. Hen kommer fabricera ett falskt jag och ständigt söka erkännande i den andres blick.

När jag läste honom häromdagen kom jag genast att tänka på vår selfie-besatta tid. Vad bygger selfiekulturen på om inte sökandet efter en förälders erkännande blick?

Förr i tiden visade man bara bilder på sina barn för sina nära och kära. Nu har det egna barnet blivit allmängods. Vad denna exponering av spädbarn och barn på sociala medier kommer göra med deras självbild kan vi bara ana.


Med mina patienter jobbar jag en hel del med icke-verbal ansiktsreflektion. Jag försöker ge dem den erkännande blick de aldrig fick. Det är därför övergången från ansikte mot ansikte-terapin till divanen, där patienten konfronteras med tomheten, kan kännas smärtsam för vissa.

Winnicott menade också att modern efter ett tag bör lära barnet att stå ut med sin egen ensamhet. En alltför närvarande mor kan skapa övergivenhetssyndrom hos barnet. En mor bör därför vara ”good enough”.

Även psykoanalytikern bör vara good enough och inte göra sig oumbärlig för patienten. Därav vikten av att spela upp en frånvaro bakom divanen genom tystnad, så att patienten kan börja ta itu med sina övergivenhetskänslor och annat.

Dagens uppmärksamhetsekonomi bidrar till både mer frånvarande föräldrar och mer narcissistiska barn. Och värre lär det bli. Var finns lösningen?

På 90-talet kom internet, på 2000-talet de sociala medierna. Sedan dess rör vi oss ständigt mellan olika virtuella rum, vi skriver mejl, skickar sms, lägger ut eller lajkar bilder på Facebook, Instagram och annat.

Dagens uppmärksamhetsekonomi bidrar till både mer frånvarande föräldrar och mer narcissistiska barn. Och värre lär det bli. Var finns lösningen?

Jag finner den delvis i Kenneth Wrights Mirroring and attunement – self-realization in psychoanalysis and art från 2009. Wright förklarar att det som kan fylla tomrummet efter moderns frånvarande blick är konsten. Det är där vi kan finna tröst för den kärlek eller uppmärksamhet vi aldrig fick. Men konsten bör även arbeta med människans sökande efter bekräftelse för, som Hegel sade: människans sökande efter erkännande är oändligt starkare än den sexuella driften.

Och det finns en hel del intressanta konstnärer som dekonstruerat och lekt med selfiens mekanismer: Amalia Ulman, Cindy Sherman, Rafia Santana, Arvida Byström och Mikael Olsson.


Så är selfietagaren narcissist? Nej, inte om vi tittar närmare på myten. Narcissus behöver inte andra. Han är så upptagen av sin egen reflektion att han avvisar Echos kärlek. Han kan inte älska sig själv genom en annans ögon. Narcissus är självtillräcklig, det är inte selfietagaren.

Där Narcissus avvisar Echo, är selfien en uppmaning till eko. En del i en social ekologi, som berättar både vilka vi är och vilka vi skulle vilja vara, beroende på den grad av självreflektion selfietagaren lyckas uppbåda.

Selfien är också ett sätt att ta hand om andra, genom att lajka och ge positiva kommentarer när personer vågar lägga ut bilder på sig själva – vilket alltid kräver en viss grad av mod.

Att denna sociala ekologi inte är särskilt ekologisk för klimatet, om man tänker på hur mycket koldioxid som går åt till våra selfies, är en annan fråga. Vad vi än tycker, är det en subkultur som kommit för att stanna.

Att vår tids viktigaste tänkare inte intresserar sig för detta kulturfenomen i någon större utsträckning, säger mer om dem än om kulturformen. Vi får inte glömma att Roland Barthes skrev en av sina finaste texter om Citroën-bilen. Selfien må vara död. Länge leve selfien!

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.