Här ser du något av det mest maxade just nu
Visionär konkretism möter samtiden – Olle Bonniér lyser starkt i Norrköping
Publicerad 2025-06-08
Olle Bonniér på Norrköpings konstmuseum
Har det någonsin funnits en odrägligare generation än de svenska guldgossar som gick ut i världen efter andra världskriget? Idel självsäkra ynglingar som skulle återuppbygga den kultur som lagts i spillror av det krig de själva hade besparats. Inom bildkonsten lanserade 1947-års män ett nonfigurativt måleri som både skulle slå vakt om färgen och formens särart, och formge det moderna Sverige. L’art pour l’art och tillämpad konst. I det framväxande välfärdssamhället kunde man kanske både ha kakan och äta den?
Yngst i gruppen var Olle Bonniér som nu slås upp stort på Norrköpings konstmuseum. Bonniér föddes i Los Angeles 1925, upptäckte tidigt konsten, fick en mentor i den gamla nationalromantikern Gustaf Fjæstad och antogs som frielev på Isaac Grünewalds målarskola. Retrospektiven i Norrköping är ett hyllningsporträtt, så de historiska sammanhangen får man stå för själv. Verken presenteras dessutom i tematiska kapitel snarare än kronologiskt, vilket gör det svårt att få grepp om Bonniérs utveckling över tid.
Jag fastnar framför den kända målningen ”Progressiv vältemperering” (1948), uppbyggd av räta linjer mot en ljus bakgrund som enligt uppgift ska bestå av 21 nyanser av vitt. Något mer tidstypiskt än detta hyperestetiska finlir har jag svårt att tänka mig. Samtidigt pekar målningen mot Bonniérs idébaserade arbetssätt i den meningen att vetskapen att den består av 21 nyanser får ett eget liv oavsett om betraktaren uppfattar dem eller inte.
Fem år tidigare hade han skissat på ett enormt färgmembran som skulle spännas upp mellan Kungstornen i Stockholm. Idén realiserades aldrig, och här finns flera skisser till liknande projekt som ”Eldstråk genom Sahara” (1958) – ett 147 meter högt vatten som skulle levitera mitt i öknen – och ”Ljusspel” (1948), en idé till ett slags storslaget ljusverk.
Till skillnad från den konceptkonst som man började tala om mot slutet av 1960-talet så handlar det hos Bonniér inte om att reducera konsten till en språkligt förmedlad idé, utan om idéer som är avsedda att realiseras på en direkt sinnlig nivå som ljud eller ljus.
I dag när tanken om konstens positiva roll i samhället fått en andra andning så finns det ett sug efter utopister som Bonniér
Men visst är det frestande att betrakta honom som en förhistorisk konceptualist, vars idébaserade verk skulle kunna – men inte nödvändigtvis måste – realiseras. Även hans berömda Plingeling-målningar från slutet av 1940-talet kan i den meningen ses som idébaserade. De består av färgprickar mot en vit yta, och Bonniér själv såg dem som ”ljudskulpturer”, även om det skulle ta trettio år innan de faktiskt framfördes av musiker.
En konsekvens av Bonniérs metod är att relationen mellan form och innehåll kan kännas lös, som om det man ser bara är en av många möjliga versioner av en idé. Även en ytligt sett expressiv målning som ”Gilgamesh” (1959) – med dess färgexplosioner mot en mörk bakgrund – känns märkligt sval och distanserad. Det är som om det bara finns influenser och reaktioner på världen utanför hos Bonniér. Vad som finns i honom får man inte veta.
Den tre meter breda målningen ”Ödestema” (1950) är desto mer laddad. Dess mörka korsade linjer för tankarna till järnbalkar, eller, som titeln antyder, en ödesmättad visuell symfoni. Jag upplever det som att jag hör målningen lika mycket som jag ser den, och att jag känner den lika mycket som jag upplever den. Jag tror inte man behöver veta att den tillkom efter en resa genom Tyskland för att förstå att den handlar om Europa efter kriget.
Hos Bonniér är det annars den osentimentala blicken framåt och utåt som gäller. På 1960-talet inspireras han av rymdåldern, på 1970-talet av Mayakulturens kosmologi. Han reser och arbetar på, intrycken sammanfattar han i en monumental installation som återuppförts i museets stora utställningssal med nästan sex meter i tak. Färgen har befriats från sitt underlag och svävar i väg som en dynamisk rörelse genom rymden. Jag vågar lova att det är något av det mest maxade som går att se i konstväg i Sverige just nu.
På 1980-talet parodierade den postmoderna Walldagruppen konkretisternas optimism genom att imitera deras färger och former, men som uttjänta artefakter. I dag när tanken om konstens positiva roll i samhället fått en andra andning – och många tänker sig att den återigen ska realisera tidens uppbyggliga ideal, snarare än att kritisera dem – så finns det ett sug efter utopister som Bonniér. På så vis hamnar utställningen rätt i tiden, men titeln ”Healing the Earth” är för anspråksfull. Den fångar i och för sig konstnärens gränslösa självförtroende, men på den punkten kunde museet ha taggat ner en aning.
