USA skildrat med svärta – och ett nytt bildspråk

Ulrika Stahre ser prisade Arthur Jafas visuella mix

Publicerad 2019-06-30

Amerikanske filmaren och konstnären Arthur Jafa är ett av de hetaste namnen i konstvärlden just nu. Hans utställning på Moderna museet med den sagolikt långa underrubriken: ”En serie ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden med Ming Smith, Frida Orupabo och Missylanyus” är en sorts grupputställning men ändå inte, ett dj-set men ändå inte, en manifestation för svart visuell närvaro. Men inte bara det.

Arthur Jafa förärades välförtjänt Guldlejonet för bästa verk, The white album, på Venedigbiennalen tidigare i våras. Ett imponerande verk, med stark närvaro, en bildflod av ömsom Youtube-klipp, ömsom Jafas egna filmer. Det är svårt att säga att vitheten granskas, eller summeras, snarare blir den en alltmer oklar faktor, ett flöde, ett spel. Formen och metoden känns igen på den nu pågående utställningen (som för övrigt är tillkommen i samarbete med Serpentine galleries), även om inte just detta verk är med.


Tonen sätts i utställningens allra första rum. Jonathan, en kraftigt uppförstorad arkivbild från 1970, föreställer Jonathan P Jackson som med vapen i hand har tagit sig in i en domstolsbyggnad i Kalifornien för att kräva att tre fångar som anklagats för att ha dödat en vakt ska friges. En av fångarna är hans bror, en marxistisk aktivist och medlem i Svarta pantrarna. Den svarta medborgarrättskampen har pågått i flera år och frustrationen är märkbar. Scenen från domstolen är ändå avvaktande, nästan romantisk trots alla beväpnade män.

Åter tänker jag på musik. I samband med Jafa är det heller inte så konstigt, han har regisserat musikvideor för både Beyoncé, Jay-Z och Solange

För en amerikan är händelsen och bilden kanske välkänd, men oavsett så är den en väg in i utställningens dominerande tema, som är afrikan-amerikansk visuell kultur, det svarta USA:s historia och nutid. Det är rent fysiskt svårt att se fotona från lynchningar, med skrattande vita män och döda svarta människor. Eller Ex-slave Gordon, en relief gjord efter ett foto på en sönderpiskad slav som lyckades rymma vid tiden för inbördeskriget på 1860-talet.

Det historiska svepet är brant och omskakande, även en bild från ett slavuppror ännu längre tillbaka finns med, liksom det nästan samtida svarta USA. Här kommer också Ming Smiths foton in, som skildrar svarta sammanhang från 1970-talet och framåt, klassisk street photography. Hon är den första kvinnliga afrikan-amerikanen vars verk köpts in av MoMa och den lilla avdelningen med hennes foton är en fin introduktion till konstnärskapet.


Om utställningen på Moderna hade varit ett musikstycke, skulle det bestå av tunga bastoner tillsammans med improviserade halsbrytande slingor i hög fart. De stora svartvita fotografierna, med historiska motiv eller dimma i Los Angeles, spelar väl mot fotoväggen Apex, och med filmerna.

Jafa mixar det han så att säga skapat själv med det han hittar på olika platser, egna porträtt med andras. Ett rum vigs åt Ming Smith, medan Frida Orupabos fina collage smygs in lite här och där. Det är något upplöst med det hela, som är väldigt inspirerande. Apex, som både är en vägg full av små fotografier och en film där fotona avlöser varandra sekundsnabbt är i princip en lång associativ kedja av visualitet.

David Bowie, nåt kvalster, Musse Pigg i en råttfälla – en bildflod av något bekant, ofta med touch av obehag, eller av abjekt. Men absolut inte alltid. Någon detalj eller känsla eller färg i en bild hänger kvar och förvandlas i nästa, ett sammanhang skapas som det inte riktigt går att få fatt i, intellektuellt.

Åter tänker jag på musik. I samband med Jafa är det heller inte så konstigt, han har regisserat musikvideor för både Beyoncé, Jay-Z och Solange.


Jafas filmer, Mix 1–4, constantly evolving, visas på fyra ställen i utställningen och är liksom The white album i en samplad blandform. Här syns också Missylanyus, vars Youtubekanal är en av (de tydligare) källorna. I oavbruten förändring sägs de vara, och det sköna med dessa filmer är att de utforskar en afrikan-amerikansk visualitet och både det vardagsliv nästan på riktigt som har blivit vår tids stora mediegrej – och populärkulturen som den såg ut för ett par decennier sedan. Berättelseteknikerna krockar oavbrutet, vilket mest befriar.

Att Jafa visas i hyfsat stort format i Sverige under sommaren är också helt synkroniserat med att ett par essäböcker utkommit på svenska: Ta-Nehisi Coates Vi hade makten i åtta år och James Baldwins klassiker Nästa gång elden. Här finns de historiska sammanhangen, och de politiska analyserna som är utmärkta introduktioner till situationen i USA.


För visst är detta en mycket amerikansk utställning. Att den svarta versionen av sydstatsflaggan, som döljer en nästan lika svart version av Stars & stripes, inte är utställningens första ingång är däremot bara bra.

För oavsett den unika amerikanska historien, med sitt slaveri och sin därmed följande ekonomiska ojämlikhet, rasism och gettoisering – att som Jafa försöka arbeta fram ett bildspråk, kanske rent av förbi separatismen, är lika utopistiskt här som där.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.