Jorden vi förstörde

Uppdaterad 2016-08-02 | Publicerad 2016-07-29

Fredrik Svensk ser oklar och okritisk konst om människans förödelse av naturen

Yasuki Onashos "Reverse of volume RSK" i Surfacing Earth. Foto: Hendrik Zeitler

Surfacing Earth är namnet på Röda Stens sommarutställning i Göteborg. Här visas nio konstnärskap som enligt intendent Aukje Leopoutre Ravn ”reflekterar över förändringar av vår planets yta”. Som jag ser det, sker detta på tre olika sätt.

Raynold Raynolds och Patrick Jolleys svartvita kortfilm Drowning Room (2000) är ett talande exempel för utställningens mer lyckade delar. Det fina med verket är att kvaliteten inte består i dess förutsägbara budskap i sammanhanget, det vill säga att en familj (vars hus helt översvämmats av vatten) ändå fortsätter leva som om ingenting har hänt, utan i den motsägelsefulla stämning som skådisarnas gestik gör uttryck för. Uppgiften att försöka bete sig som vanligt, fast under vatten, är helt enkelt en lyckad koreografisk filmidé. Som klimatkritik känns det dock mest ironiskt.

Ett annat verk vars gestaltning är mindre experimentell och tämligen tråkigt är ­Ursula Biemanns och Paulo Tavares installation Forest Law (2014). Å andra sidan är ämnet högintressant, och bygger på Michel Serres text The Natural Contract, som konstnärena utgått från när de studerat diskussionen kring skogens rättigheter, i en rad rättegångar i Amazonas rörande exploatering av både jord och ursprungsbefolkning.

Visst, det är avgörande att tänka samman kolonialismens exploatering av män­niskor och natur i och med dagens rättsväsenden och klimatkris. Jag har dock svårt att förstå varför detta verk inte är ännu mer journalistiskt upplysande. Nu är det som om dess form hamnat i någon form av limbo. Det är varken självkritiskt till sina egna förutsättningar eller till upplysningstänkandet som sådant. Det är heller inte fiktivt givande, eller pedagogiskt tydligt. Att framstå som så oklar över vilka effekter denna installation försöker skapa är synd på ett så viktigt ämne. Sannolikt fungerar det bättre i den tillhörande boken, men den är inte med i utställningen.

En tredje typ av verk i Surfacing Earth kan representeras av Yasuki Onashis Reverse of Volume RSK, en stor och vacker skulptur i Röda Stens enorma utställningsrum. Med hjälp av lim och plast har Onaschi skapat en landskapsyta som hänger ner, likt ett draperi från taket i små tunna trådar av plast. Just med tanke på att plast, kanske mer än något annat material symboliserar en ohållbar modernitet, visar Onashis prov på hur själva gestaltningen av nya sinnliga relationer till jordens yta alltid har ett pris.

Surfacing Earth skriver in sig i ett politiskt sammanhang där geologiämnet fått en ny aktualitet. Har vi trätt in i en ny geologisk tidsålder, där människans åverkan på jordens ekosystem fått drastiska konsekvenser? Lever vi i, vad Eugen F. Stoermer och Paul Crutzen kallat Antropocen och vad ska vi i så fall dra för slutsatser av detta? Stoermer och Crutzen myntade termen vid sekelskiftet 2000, men det är framförallt under tiotalet som den satts i bruk inom andra ämnen. Inom konsten var diskussionen kring Antropocen avgörande för Documenta 13 i Kassel för fyra år sedan och Haus der Kulturen der Welt i Berlin var under flera år basen för ett stort tvärdisciplinärt forsknings- och utställningsprojekt kring termen och dess konsekvenser.

Röda Sten har nu anslutit sig till denna rörelse och gjort Antropocen till sitt överordnade tema för hela 2016, med ambitionen att ”diskutera hur människan förstår och formar jorden”. Att termen Antropocen är omstridd rent vetenskapligt, och problematiskt rent politiskt, vilket bland annat Andreas Malm och Donna Haraway uppmärksammat, är inget Röda Sten låter påskina i sin temaförklaring.

Först tänker jag att denna brist på kritik kanske inte gör så mycket, tematiken är ju på något vis större än själva termen. Men efter att ha sett den första vårutställningen i programmet, en separat utställning med IC-98 i våras, och nu sommarutställningen Surfacing Earth så inser jag att jag verkligen saknar en mer kritisk relation till tematiken för att Röda Stens fråga om ”vilken roll samtidskonsten kan spela för vår förståelse av Antropocen” ska bränna till.

För om vi går med på den kritiska gränsdragning som Antropocen utgör, då måste vi rimligen också fråga oss vilken roll hela konstinstitutionen spelat för att skapa den människa som satt jorden i sitt nuvarande hälsoläge. Ett sätt vore att inkludera äldre verk och sätta dem i relation till sin tids industriella och kapitalistiska åverkan på jordens yta. Jag hoppas Röda Sten lyfter den frågan i den avslutande delen av detta angelägna projekt.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.