Han visade att storleken inte har betydelse

Oskar Bergman visste vad folket ville ha: björkar

Publicerad 2023-04-08

Oskar Bergman, ”Blommor vid sjö”, 1950-tal.

Jag läser inte Vilhelm Ekelund så ofta, men när jag besökte Thielska galleriets Oskar Bergman-utställning så slogs jag av att en av författarens aforismer på pricken fångar Bergmans detaljerade skildringar av svensk natur: ”Vad är innehåll? Att ljuset skiner. / Och villkoret för detta – att luften är klar – det är det vi kallar form. / Där du förtror dig åt form, där löper du ingen fara. Om du djupt – djupt nog – förtror dig.”

Utställningen omfattar 150 teckningar och målningar, och även om motiven varierar – det kan vara en skogsglänta, en blomsteräng eller en klipphäll – så har varje bild samma klarhet, samma säkra linje och sammanhålla färgytor. Dessutom handlar de inte om någonting. Bilderna är helt stilla, helt utan rörelse – det händer överhuvudtaget ingenting i dem. Utom möjligen då, att ljuset skiner.


Ekelund var god vän med Bergman och kanske vänder sig aforismens ”du” direkt till honom? Den lilla akvarellen ”Maj” (1910), med några björkar mot en monokrom beige vårhimmel, utstrålar i alla fall samma överjordiska skimmer som aforistikern talar om. Till och med ungträdens lite prövande hållning liknar Ekelunds brutna syntax; de vrider och vänder på sig som om de griper efter något de inte riktigt kan nå.

Bergman föddes i en plåtslagarfamilj på Östermalm 1879, och höll fast vid en i grunden nationalromantisk sekelskiftesstil så länge han levde. Ändå slås jag av hur nära han låg det nonfigurativa måleriets konkretion. Att ärkemodernisten Otto G. Carlsund uppskattade honom är inte så konstigt. Frågan är om någon annan svensk konstnär så nära ”förtrott sig åt formen”.

Utöver några kvällskurser så var han i stort sett självlärd. ”Varför skulle jag behöva en professor som säger åt mig hur ett träd ser ut? Jag ser själv hur trädet ser ut”, menar han kaxigt i ett tv-inslag från 1950-talet som visas i en skrubb på museet. Det är sant att han var en otroligt skicklig tecknare – ändå kunde han knappt avbilda en människa. Bäst var han på träd, men även blommor och blad gick an. När han försökte måla bebyggelse så blev resultatet ganska taffligt.


Utställningen får mig att inse hur begränsad han var både av sin brist på skolning, och av sina ekonomiska omständigheter. Varför målade han så många björkar? För det var det folk ville ha! Varför arbetade han i så små format, och med enkla material som akvarell på papper? Ja, det går ju snabbt att färdigställa en liten akvarell – han sägs ha gjort två om dagen – och resultatet är enklare att sälja än en stor, bökig oljemålning.

Oskar Bergman, ”Majkväll över Strömmen”, 1945.

Att han höll fast vid nybörjarens enkla vattenfärger, och inte tog sig an några större eller mer beständiga projekt, gör att konstnärskapet i någon mån känns ofullgånget. Det innebär också att han kunde förbli den evige nybörjaren som med varje målning upptäckte sitt medium på nytt. Han blev med tiden framgångsrik genom att bygga upp en marknad för ständigt nya ”bergmanbilder”, och kunde försörja sin familj och upprätthålla en villa i Saltsjöbaden genom sitt eget idoga arbete. Möjligen såg han denna relativa ofrihet på marknadens villkor som en förutsättning för sitt självständig konstnärliga uttryck – och sig själv som någon som grep det egna ödet i linje med sin välgörare Ernest Thiels nietzscheanska övermänniskoideal?


Bergman tycks ha drivits av en mild civilisationskritik som kommer till uttryck i en spänning mellan den oförstörda naturen, å ena sidan, och en grafisk stil influerad av modern reproduktionsteknik, å den andra. Det finns inslag av massproduktion i detta, men oftast håller han sig till en strikt form utan att hemfalla åt kitsch – vilket väl är den ”fara” som Ekelund varnade för. Resultatet är ett bildspråk som inte ser ut som något annat i svensk konsthistoria; lika vanligt som en sommarstuga, men ändå på nåt vis oefterhärmligt.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.