Grupparbete

Frans Josef Petersson ser två utställningar om vad vi gör tillsammans

KONST. Att låta folk agera som sig själva framför kameran var ett vanligt grepp kring millennieskiftet då konsten skulle arbeta med relationella eller dokumentära metoder. Annika Eriksson fick ett starkt genomslag med videos där amatörorkestrar och museipersonal spelade eller presenterade sig själva, medan Loulou Cherinet gjorde ett uppmärksammat verk där en grupp afrikanska män berättar om sina erfarenheter som invandrare i Sverige.

Båda konstnärerna visas nu på Moderna museet, i Stockholm (Cherinet) och på filialen i Malmö (Eriksson). Det rör sig om noggrant installerade utställningar där nya och äldre verk presenteras på monitorer, skärmar eller projektioner i rum med elegant gråmålade väggar.
Här finns en del arkivbaserade verk, men det dominerande inslaget är filmer där människor eller djur agerar på vissa premisser som konstnären har bestämt. Ändå är utställningarna vid en närmare blick väldigt olika i termer av sina estetiska val och sin politiska grundhållning.

Erikssons utställning heter The social och kan ses som ett försök att iscensätta ”det sociala” i en avskalad form. Mitt i rummet har en replik av en lekskulptur placerats framför ett fotografi av en grupp barn som ägnar sig åt fritt skapande. Skulpturen är helt vit, som en ofullständig modell av sitt sanna uttryck. I ett av rummen bredvid projiceras en film med punkare som skrotar runt under en bro, och på en liten monitor mitt emot visas en film med en grupp katter som slappar på en filt. Inget särskilt händer, de bara sitter eller ligger där.

Eriksson verkar mena att denna lediga samvaro med varandra rymmer det sociala i dess renaste form. I så fall är det också här, utanför produktionen – hos barnen, djuren eller i konsten – som det finns en verklig möjlighet att tänka samhället på ett annorlunda sätt. Detta känns som en ovanligt radikal hållning i dag, men så förstår jag utställningens argument.

Cherinet följer en mer representativ logik. När hon bjuder in folk att medverka är det utifrån de förutsägbara roller som samhället ger dem. Männen i White women (2002) agerar alla i samma roll, som den afrikanske immigranten, medan de medverkande i hennes nya film, Statecraft (2017), framträder som representanter för olika samhällsgrupper (hemlösa, funktionsnedsatta).
Båda filmerna utgår från ett liknande grepp med rundabordssamtal som filmas med en roterande kamera i mitten, men där White women placerar betraktaren direkt i ett engagerande samtal, så är Statecraft ett komplext montage där olika ljud- och bildspår skapar ett mer distanserat betraktande.

Även innehållsmässigt skiljer sig verken åt. Medan männen på ett ledigt sätt samtalar om sina relationer med vita kvinnor – det handlar om kärlek, fördomar, uppehållstillstånd – så bygger den nya filmen på iscensatta diskussioner om begreppet ”utanförskap”. Kanske är poängen att det första verket visar en verklig gemenskap, medan det andra skildrar en sönderfallande socialitet där olika individer står utanför varandra. Det är i så fall inte en särskilt originell analys, då de flesta etablerade politiska positioner i dag, i olika delar av spektrat, är eniga om att samhället befinner sig i ett förfall.

Det är nog inte oväsentligt att Statecraft är beställd av Statens konstråd och nu visas på Moderna museet. Detsamma gäller Erikssons film In preparation for a psychodrama (2015–2016) som skildrar en grupp unga människor på en avfolkningsort i Sverige. Som samtidsskildring tycker jag inte att Cherinets film bidrar med så mycket. Det är en konst som vill vara inkluderande och representativ.
Eriksson ger en mer melankolisk bild av nuet. Filmen dröjer vid det som har varit, men ger också känslan att något nytt kan bryta fram som gör det möjligt att gå vidare tillsammans. Detta går igen i hela hennes utställning, som känns öppen på ett ovanligt vackert, lekfullt och hoppingivande sätt.