Hänger ihop mot högern
Fredrik Svensk ser utställningen Ingen rök utan eld. Shout Fire! på Röda sten
Uppdaterad 2018-09-21 | Publicerad 2018-09-20
Grupputställningen Ingen rök utan eld. Shout fire! på Röda sten konsthall är svår att inte tolka som ett direkt svar på den nuvarande politiska situationen. Och då tänker jag inte bara på högerpopulismens landvinningar och det parlamentariska läget.
I Göteborg har Socialdemokraterna blivit så desperat rädda för att förlora röster till en nationalistisk höger, att de under året vid upprepade tillfällen försökt stoppa ett offentligt samtal kring Hanna Högstedts verk Burka songs 2.0. En film som inte bara inbegriper den koloniala kontextualiseringen av samtidens islamofobi, utan som uttryckligen tematiserar en möjlig solidarisk kamp mellan en antirasistisk muslimsk rörelse och en feministisk queeraktivism.
Risken är liten att Ingen rök utan eld – Shout fire! råkar ut för samma vettskrämda reaktioner. Den är dock ett exempel på att en konstutställning inte helt lätt kan ge sig in i dagspolitikens uppeldade representationskrig när konfliktlinjerna dikteras av extremhögerns framgångsrika propaganda.
Flera verk tycks sträva mot ett inkluderande av alla, men utan att vilja förskjuta varken konstens eller partipolitikens spelregler. Detta gäller exempelvis i Joar Nangos installation European everything. Den utgörs av en scen sammansatt av material som konstnären samlat på sig av ursprungsfolk runt om i världen. Det gemensamma består av en tanke om en gränslös nation, i ständig nomadisk rörelse, resande från gallerigolv till gallerigolv. Det förblir dock oklart om det är publiken eller några andra, som är tänkta att utgöra folket.
Något liknande händer i Felipe Mujicas stramt stiliserade gardiner, kollektivt skapade i Göteborg med i en workshop ledd av konstnären. Resultat är verket There are no more exotic countries in Latin America. Om Nangos European everything anspelar på en nomadisk mötesplats, så är Mujicas textiler snarare en uppmaning att göra publiken medskyldig till sin egen scenografi. Gardinerna är nämligen mobila.
Den seriella upprepningen återkommer också Mary Cobles över 250 foton på plakat från förra årets Women’s March. Bilder som säljs till förmån för nätverket Ingen människa är illegal.
När Berlinbiennalen för några år sedan bjöd in Occupy-rörelsen att husera i konstrummet blev effekten ett slags mänskligt zoo, just eftersom det både lämnade institutionen intakt och knappast stärkte rörelsen. Det förstnämnda undviker Mary Coble i sitt verk We are here, i sitt upprättande av en allians mellan en feministisk rörelse och en antirasistisk.
Samtidigt lämnas själva konflikten som den är och förvandlar konsten till rent ställningstagande. Vad är detta om inte desperat konstnärlig reaktion i ljuset av dess outtalade fiende, den populistiska högern med så mycket mer resurser och visuell energi i dagens bildkultur?
Utställningens vilja att svara direkt på det politiska läget, dämpas i Carla Zaccagninis undersökning av den mediala representationen av suffragetterna, som sedan slås knut på i Annika Lundgrens performanceverk Enade vi stå (del 2) – Demokrati och förhandling.
Här visas propagandamaterial från omläggningen till högertrafik 1967 (som drevs igenom trots folkomröstningens utfall), och en talkör predikar demokratins lov mixat med statistik kring samhällets förändringar. Bilder från motståndet mot en NMR-demonstration bryter av och fram träder en teatralt bokstavlig påminnelse om att samhällsförändringar kan ske snabbt i detta land. Allt förstärkt av en tickande metronom.
