Vittnesmål från ett folk som vägrar ge upp
Mäktig sorgesång från Sápmi på Sven-Harrys konstmuseum
Publicerad 2020-11-04
Den samiska kulturen blir allt mer uppmärksammad. Ett tecken i tiden är att Sápmi kommer att ta över den nordiska paviljongen på konstbiennalen i Venedig 2022.
När nu Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm visar samisk samtidskonst är det en heterogen skara konstnärer. Kuratorerna har velat göra upp med föreställningen om samisk konst som enbart naturromantisk eller aktivistisk.
Likväl innehåller utställningen en del lyriska naturskildringar och verk som kommenterar de historiska övergreppen och hoten mot urfolkets livsmiljö. Men även mycket annat som faller utanför dessa kategorier.
Silje Figenschou Thoresens bråtiga skulpturer blandar sinnrikt organiska och människoskapade material: rep, fogmassa, byggblock, metallskrot, lera och trä. Här ställs klassiska skulpturala frågor om närvaro i rummet, balans och ytans uttryck på ett lyckat vis.
Även Aslaug Magdalena Juliussen arbetar med materialens motsatsförhållanden i sina Hornpinnar som består av bitar av horn som fått glasspiror i olika färger. De svarta påminner om tjära, de genomskinliga om is. Dessa märkliga artefakter för tankarna till etnografiska fynd där de hänger över väggarna.
Texten fortsätter under bilden.
Sápmi har en rik hantverkstradition att ösa ur. Outi Pieski använder trådarna i den samiska sjalens fransar i sin väldiga hängande skulpturinstallation. En hel skog av tofsar spelar med den infallande dagern i konsthallen. På håll ser de ut som glasprismor. Svarta fransar omger ett färgrikt lysande mittparti. Det olycksbådande svarta i dialog med det ljusa kan tolkas som en andlig kraftmätning. Men man kan också se det som en gestaltning av de nordiska ljusförhållandena, där mörkret tävlar med spirande dager.
Billyktor på en snöig väg, en container vid en upplyst husvägg. Polarnatten härskar i Lada Suomenrinnes svartvita fotografier med ödsliga motiv. Ensamma elektriska punkter i en bedövande svärta, på en gång sammetslen och hotfull. Här finns även foton på en kvinna i samisk dräkt där sjalen täcker över ansiktet. Det utsökta textila hantverket som döljer ger en spöklik närvaro. En anonymiserad hyllning till alla namnlösa systrar, men också en bild av hur den kulturella identiteten kan skymma människan bakom.
Mest känd i Sverige är Britta Marakatt-Labba för sina episka broderier där himlen och det vidsträckta landskapet är närvarande. Konstnären anknyter till samisk vardag med renförflyttningar och slakt men också till andlig schamanistisk tradition. I skulpturen Ahkku visualiseras en urmoder. I en kluven sten är ett litet snidat huvud med knotigt ansikte placerat. Jag tänker mig henne som en gammal vis kvinna som har kontakt med de viktigaste övergångarna i livet: födelse och död. Det är på en gång enkelt och genialt gestaltat.
Den smärtsamma installationen Truth and reconciliation tarp av Joar Nango och Matti Aikio tar upp övergreppen mot urfolket och exploateringen av deras naturområden. Liggande skärmar visar kraftverk och översvämmade områden. På en presenning projiceras en text som rör skuld och möjlig gottgörelse. Vad betyder det att en stat ber om ursäkt? Kommer älvarna någonsin att få flöda fritt igen?
Texten fortsätter under bilden.
Konstnärerna använder begreppet kulturellt folkmord för det som skett i Sápmi, frågan är om det är möjligt att nå försoning så länge livsmiljön hotas av ekonomiska intressen. Det är en mäktig sorgesång som spiller över på de andra verken i utställningen, får dem att vittna om ett folk som vägrar ge upp.