Liljevalchs

100 år av konsthistoria – lite från sidan

Liljevalchs jubileumsutställning påminner ambitionen att visa världen i Stockholm

Av: 

Ulrika Stahre

Josef Francks Liljevalchssoffa från 1934 framför Picassos ”Guernica”, som visades på konsthallen 1938, och en matta av Märta Måås-Fjetterström.
Josef Francks Liljevalchssoffa från 1934 framför Picassos ”Guernica”, som visades på konsthallen 1938, och en matta av Märta Måås-Fjetterström.

KONST

När Liljevalchs år 2016 fyllde 100 pågick en stor renovering som sedan följdes av den nya tillbyggnaden och allt arbete den fört med sig. Naturligt då att kunna fira 100+ år och dessutom kunna fira lite extra att det är exakt 100 år sedan både den allmänna och lika rösträtten och Aprilutställningen 1921, då en rad medlemmar
i Föreningen svenska konstnärinnor ställde ut tillsammans.

Sigrid Hjertén, Siri Derkert, Ruth Milles, Ellen Trotzig, Mollie Faustman, Sigrid Fridman, Maj Bring – nu välkända namn, då hånade av kritiken. Den utställningen brukar nämnas när konsthistorien ska göra upp med sig själv, vilket kanske är korrekt. Men FSK hade ställt ut flera gånger sedan föreningen bildades 1910, faktiskt även på Liljevalchs, 1917. 1921 pockade den kvinnliga rösträtten på protester, en backlash. Ja, könskrig helt enkelt.


Jubileer fyller flera funktioner: man vill fira (sig själv), man vill berätta sin historia och kasta nytt ljus på både den och på Historien. På Liljevalchs uppfylls åtminstone det första, möjligen det andra. Att vandra runt på utställningen är som att få hundra års konsthistoria till livs. Lite från sidan, kanske, men i stort sett. Konsten kompletteras med tidningsklipp, foton och filmer, ett levandegörande som är snyggt utfört.

Det är lätt att se att konsthallen var i framkant sina första decennier, med oppositionella konstnärer och stora internationella dragplåster. Här visades Picassos Guernica 1938, hit vallfärdade publiken till den stora mexikanska utställningen 1952, en utställning som fortfarande står sig som en av de mest besökta.


Tydligt i denna stora retrospektiv är att den internationella utblicken, att kunna presentera temautställningar från olika länder, är en ambition som löpt genom de här 100 åren. Sovjetkonst, Amerikanskt 80-tal, Brittiskt 80-tal. Det bara fortsatte. Och bland det svenska en hyfsat tidig utställning med Hilma af Klint under 1900-talets sista skälvande månader.

Men något har hänt under de senaste decennierna på Liljevalchs. Andra konsthallar i Stockholm – Färgfabriken, Magasin III, Tensta – har mycket bredare och starkare internationella samarbeten, medan Liljevalchs framstår som nästintill provinsiellt. Kanske har det ekonomiska orsaker – renoveringar och tillbyggnad – kanske helt enkelt en vilja att gräva där man står. Oavsett orsak blir den samtida inriktningen mycket, för att inte säga alltför, tydlig.

ANNONS

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Extern länk från Aftonbladet

Beställ här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Konst som tar grepp på vilka vi är efter pandemin

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Liljevalchs

Konsthistoria