Det räcker inte med att sluta äta odlad lax

Cookings sections uppmaning till politisk handling är frigörande och brutal

Publicerad 2022-09-01

Cooking sections: Salmon a red Herring, Art Now, Tate, 2020

Konstnärskollektiv är tidens tecken: årets Documenta i Kassel byggdes helt på det kollektiva samarbetet och till förra årets Turnerpris nominerades uteslutande kollektiv. Array Collective vann men nominerade var också Cooking sections, som nu visas i stort format på Bonniers konsthall.

Cooking sections är en duo, bildad i London 2013 av Daniel Fernández Pascual och Alon Schwabe. Som namnet antyder riktas deras arbete in på våra matvanors samband med planetens möjliga fortlevnad. Hur de globala system ser ut som till slut föder oss.

Det där som människor som vill fortsätta som vanligt tycker är tjat och moralism.


Utställningen på Bonniers ägnas den odlade laxen. Djuret vars existens är själva grunden för den omkastning som skett, när lax gick från sällsynt lyx till vardagsmat (medan torsken tog motsatt väg).

Kanske vet vi någonstans i bakhuvudet att det där med odlad lax, det är inte bra för någon? Kanske slänger vi ändå ner ett par extraprispaket, bra att ha?


Cooking sections utställning är uppbyggd som tre akter, eller tre performativa installationer, plus en epilog. Ett ljud- och ljusverk följs av ett flerkanaligt videoverk följt av en roterande installation och slutligen ett åtminstone tekniskt förhållandevis enkelt collage med fotografier spridda över en liggande Sverigekarta.

Utställningens entréverk är förföriskt. En scen med silhuetter av olika djur. Ljuset växlar färg synkront med den både poetiska, faktatunga och upprörande textmonologen. Tjugo minuters introduktion till hur den odlade laxen och andra djurarter manipuleras i en sjuk natur. Färgen står i fokus, räkans, laxens, hundens, grisens, flamingons färg.

Den odlade laxens rosa färg är inte naturlig, lika onaturlig som den sparv som nära laxodlingar på ön Skye i Skottland blivit klarrosa. Eller de hundar som blev blå i Kassadifloden i Mumbai. Verket lanserar tanken att vi lever i kromosfären, färgernas rike. Inte bara barn färglägger världen – världen är bokstavligen rödflaggad.


När en hel rad med runda laxodlingar, sedda uppifrån projiceras på konsthallens golv når vi akt nummer två. Det är brutalt. Allt är brutalt. Texten mässar här om laxens konstlade liv, om bakterier, mutationer, inavel. ”Människor är det virus som laxar inte kan undfly.”

De tre akterna rör sig mot ökad intensitet, ett allt starkare patos men den visuella intensiteten kulminerar här i Traces of escapees. Laxdammarnas monotona uttryck varieras, sprängs sönder, tappar fart. Hela tiden den malande röstens poetiska och kanske lätt uppgivna faktaförmedling. Vi sitter fast i en sedan lång tid utvecklad ekologisk katastrof.

Nå, i tredje akten rör sig en enorm metallarm med en högtalare i ena änden, en form liknande den som föder laxar i kläckerierna. Feed chains handlar om maten, de globala kedjorna av djurfoder, den ständigt hungriga laxen som ska växa fort för att kunna fylla våra magar. Texten är denna gång ännu tydligare uppbyggt som en sorts kväde, en sorgsen sång med en refräng som hamras in.


Jag tumlar ut från de tre akterna, övertygad om att ingen odlad lax längre ska hamna på min tallrik. Eller var man nu ska börja. Om det kan vara bättre för själen att försöka ta individuellt ansvar – och riskera att bli en hycklare som av kunskapsbrist konsumerar något ännu värre – eller om själen bara inte orkar något alls.

Epilogen är en visuellt effektiv men också lite väl skolplanschlik kartläggning av de svenska kraftverksdammar som hindrat och hindrar laxens naturliga liv, deras vandring uppströms. Några av dammarna ska stängas, många är föråldrade och ger knappt någon energi. Verket är en uppmaning att återställa en skadad natur och på sätt och vis en bra avslutning som kan kännas konstruktivt hoppfull.

Det går att leva med den lite väl skarpa kontrasten mellan de intensiva, rasande och poetiska installationerna och detta verk. Trots allt delar det titel med hela utställningen: Undamming rivers. Avslutningen blir en uppmaning till politisk handling vilket i all sin prosaiska enkelhet är frigörande.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln