Hon överlevde tre koncentrationsläger
Ceija Stojka var en av pionjärerna i skildringen av förföljelsen – visas nu på Malmö konsthall
Publicerad 2021-04-13
När Malmö badar i vårsol öppnar äntligen den sedan länge färdigproducerade utställningen med Ceija Stojka (1933–2013). Hon var en självlärd romsk konstnär, född och uppvuxen i Österrike. På grund av sin och familjens härkomst förföljd och slutligen deporterad av nazister efter Anschluss 1938. Stojka överlevde, som en av mycket få i sin släkt, tre koncentrationsläger.
Auschwitz-Birkenau, Ravensbrück och Bergen-Belsen. Tre platser vars namn förhoppningsvis aldrig kommer att glömmas. Stojka återkom till sina minnen av barndom och uppväxt i lägren hela fyrtio år efter befrielsen. I mitten av 1980-talet började hon skriva, måla och teckna hågkomsterna. Hon var en av pionjärerna som skildrade förföljelsen och utrotningen av romer i de nazistiska dödslägren och utställningen på Malmö konsthall visar en stor del av hennes verk, även de som skildrar vardagsliv och tiden efter kriget.
Ceija Stojka var helt självlärd och målade hemma. Måleriet är starkt och uttrycksfullt, färgrikt, smått naivistiskt och beroende på motiv också finstämt. I lägerbilderna kraxar hotfulla svarta fåglar, som, när de förekommer i de mer idylliska efter-kriget-målningarna, i stället blir frihetens symboler högt uppe i skyn.
Som den skrivande person hon också var, är målningarna ibland även förstärkta med ord, antingen i bilden eller på baksidan. Det är befriande att se hennes verk, som inte förhåller sig på något särskilt sätt till sin samtid men som är sprungna ur en nödvändighet. Både för att minnas och bearbeta och för att visa världen hur det var, vad som hände och framför allt hur det upplevdes.
Stojkas texter och bilder för på så sätt koncentrationslägrens fasor åter till subjekten. Det går inte att värja sig. Särskilt tuschteckningarna, där figurerna ofta är klaustrofobiskt inklämda, äger ett uttryck som är koncentrerat och samtidigt fritt flödande.
Till stämningen bidrar förstås utställningens arkitektur – nya väggar har skapat en snitslad, instängd bana. Konsthallen som brukar flöda av ljus känns nu mörk, trång, ogästvänlig.
Och ändå: plötsligt reser sig ett fält av solrosor mot allt det mörka. Och avlövade träd mot himlen. En sorts stoiskt lugn finns i allt det starka.
Som en pendang till Ceija Stojkas verk bjuder konsthallen också på bred information om romers historia, och lokala berättelser från Malmö. Det är rejält gjort, även om jag hade önskat att konsten kunnat få tala själv.
