Konsthallen förvandlas till ett profant tempel

Storartat och modest samtidigt – äntligen visas Nina Bondesons konst i stort format

Publicerad 2022-06-27

Installationsvy från Nina Bondesons utställning ”Kom in, sa hon – mitt rum är en storms öga” på Göteborgs konsthall.

Äntligen presenteras Nina Bondesons konst i det stora formatet!

Det första som slår mig när jag kommer in på Göteborgs konsthall är att det känns som en förlängning av The milk of dreams, årets Venedigbiennal curaterad av Cecilia Alemani med utgångspunkt i kvinnliga surrealister och posthumanistiska filosofer som Rosi Braidotti och Donna Haraway.

I Göteborg framkallar Bondesons 150-tal målningar, broderier, skulpturer och grafikverk från 1983 till i dag samma ambivalens som många väninnor i Venedig vittnade om inför det samtida upphöjandet av den historiska surrealismens kvinnor.


Å ena sidan känslan av att känna igen något som varit avgörande för att överhuvudtaget ge sig in i konsten. Något som tar ens fantasi och ett kvinnligt begär på allvar. Det är svårt att överdriva vad surrealistiska kvinnor som Leonora Carrington, Meret Oppenheim, Frida Kahlo, Claude Cahun, Unica Zürn, Leonor Fini med flera, betytt för boomen av kvinnor i konsten i dag. Och Bondesons konst är helt klart en hyllning till denna rörelse.

Å andra sidan inger denna hängivna upptagenhet vid det omedvetna en känsla av förbjuden återvändsgränd. En grund till detta är den sedan 1960-talet USA-dominerade historieskrivningen där samtidskonstens urscener stavas minimalism, konceptkonst och institutionskritik. Alltså en historisk utgångspunkt som får surrealistiska figurationer att framstå som en anakronistisk kritik av ett maktens förnuft som för länge sedan kapat friheten i inbillningsförmågan.


I Sverige kom under Bondesons studietid på 80-talet denna anti-surrealism att buntas samman under termen postmodernism. Bondeson lät sig dock inte duperas av postmodernismen som teoretisk fix för en krisande konst under kalla krigets sista andetag. Men något fick hon med sig, och det handlar om frågan om vad en fragmentarisk konst faktiskt kan göra, som hon sammanfattar i det egna begreppet ”aktiv inbillningskraft”. I hennes fall är resultatet av denna aktiva inbillning ett ödesmättat, teatralt suggestivt, och ofta humoristiskt hantverk. En profan förtrollning av allt det som postmodernismen inte kunde avförtrolla, alltid utfört med stor omsorg och precision.

Ett svartvitt fotografi på två 50-talsdamer, sladdtelefoner och Marx i drag går hand i hand rakt in i samtiden

Utställningen, som hon passande kallar Kom in, sa hon – mitt rum är en storms öga, vecklas ut till en essä av fragmentariska scener från ett liv där det biologiska och teknologiska – sladdar, vener och trådar – håller samman helheten. Och den stöttas upp av en rad karaktärer med den hundrädda hittepåforskaren Signora Candotto i centrum. Bondesons konst är fullt av sådana återkommande karaktärer som varken görs till individer eller förklaras strukturellt. Kring dem är det som om något alltid händer, något har hänt, och något kommer att hända. Men exakt vad förblir dolt.


Jag fastnar framför ett broderi av en queerskev karaktär med genomskinlig kjol och tjocka ben vars vänstra hand tycks vara halvt osynligt sammanbunden med vattnet i en skål som den högra handen varsamt häller ut. Verket heter Från det förväntade till det oförmodade, en fras som fungerar som metafor för hela utställningen. Hela Bondesons konst helgar just det oförmodade. Det är i sina oförmodade detaljer som den kritiska aspekten av hennes gärning består. Att låta det oförmodade få vara med, utan att omedelbart fångas in av förväntningens koppel.

Om utställningen förstås som en retrospektiv synliggörs att Bondeson inte har mycket till övers för utveckling vad gäller stil och tematik sedan sent 1980-tal. Bondesons konst förkroppsligar en diskontinuerlig och syntetisk tid i motsats till en evolutionär och progressiv. Ett svartvitt fotografi på två 50-talsdamer, sladdtelefoner och Marx i drag går hand i hand rakt in i samtiden.

Saker och ting tar varken slut eller försvinner på utställningen, som ju mer jag tittar framstår som ett livsverk. Till synes föråldrade estetiska och sensoriska förhållanden till världen existerar sida vid sida med – eller som en underström till – nya mekaniska och datoriserade produktionsformer.


Bondesons konst kan kallas feministisk och materialistisk. Men hennes ”aktiva inbillning” pekar inte mot någon feministisk eller proletär befrielse från den sociala relation som kännetecknar dagens former av förtryck och exploatering. Om det överhuvudtaget handlar om befrielse så är det i de små rörelserna från det väntade mot något helt annat. Ibland kan det framstå som om Bondeson spelar på en klassisk outsidermyt, men får det att framstå som fullständigt alldagligt: en permanent närmast förmodern revolution i det lilla om vi så vill.

Efter 40 års ihärdigande mellan det storartade och det modesta lyckas hon 2022 i alla fall klassificera om Göteborgs konsthall från ett kommunalt galleri för samtidskonst, till ett profant tempel för radikal ambivalens. Imponerande.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln