Design med röd tråd
Publicerad 2015-03-26
Mah-Jong-skaparen Veronica Nygren sydde ihop konst och feminism
Länge var textilkonsten sedd som en mindre betydelsefull konstart som hänfördes till konsthantverk och design. Det har förstås att göra med att textilhantering är en traditionellt kvinnlig syssla. I dag är gränserna mer flytande. Även om textilkonstnärer ännu inte nått samma erkännande av de ledande konstinstitutionerna, så är deras material inte längre ansedda som mindre legitima.
En av dem som varit med att flytta gränserna är Veronica Nygren (1940-2006). Den feministiska samhällskritiken har ju till stor del varit inriktad på att uppvärdera det som ansetts tillhöra en lägre värderad kvinnlig sfär. För Nygren var arbetet i textil nära förbundet med hennes engagemang i kvinnorörelsen. Det handlade om att erkänna kvinnors skapande och kunskap historiskt. Att använda gamla tekniker på ett nytt sätt blev en strategi som bröt med hantverkstraditionen samtidigt som det utmanade föreställningen om vad konst är.
När nu Veronica Nygren ställs ut på Thielska är det i linje med konstnärens strävanden. Här presenteras hennes arbeten som vilken konst som helst. Utställningen spänner över hela karriären, från de första verken som nyutexaminerad från Konstfack på sextiotalet till de sista årens vävar.
Jag fastnar för en tidig abstrakt applikation i lin och silke, Flagga (för fritt fram) från 1964, där svart, grått, grönt, rött och blått står mot olika läckra nyanser av vitt. Rektanglarna bildar en formsäker komposition, som inte står samtida målare efter. De figurativa verken är mer gulliga och oförargliga, men berättar om en stark textiltradition och ett imponerande hantverkskunnande.
Veronica Nygren var också en av grundarna till klädmärket Mah-Jong med kläder som blev något av 60- och 70-talsvänsterns uniform. På Thielska visas ett urval ur kollektionerna tillsammans Carl Johan De Geers otroligt coola reklambilder. Nygren ägnade tio år åt detta politiskt medvetna designexperiment för att sedan återgå till sin konst.
Det som kom att förlösa Nygrens skapande var mötet med navajoindianernas kilväv, en teknik där man väver på snedden och som skapar ett sicksackmönster med böljande kanter. Här närmar sig Nygren ett mer minimalistiskt uttryck där materialet får finnas i sin egen rätt och vävarna blir närmast skulpturala.
Starkast intryck gör Tid II från 1987, en stor navajogobeläng som är helt enfärgad, det enda som händer i väven förutom sicksackmönstret är några glipor som ser ut som snitt. Det är en meditation över rum-tiden, men samtidigt även över den rent handgripliga tid som är nedlagd i vävarbetet. Här har materialet och tanken ingått en lycklig förening.
