Här slipper man lajva avslappnad överklass
Vivian Suters och Lars Fredricsons konst får en på gott humör
De senaste årens immersiva konstboom – av någon anledning mycket van Gogh och Monet – verkar inte mattas av och just nu kan man se Frida Kahlos konst i omslutande, animerad, instagramversion. I Malmö. Skönt för oss andra.
De immersiva utställningarna, som omsluter en och ofta tar i med pampig musik för att liksom höja stämningen, locka fram känslor, kanske rörda tårar, har ett enligt mig tveksamt värde som inkastarkonst.
Du vet inte att du gillar att titta på konst/äta överprisad mat/ge pengar till obskyra aktiviteter. Det krävs inkastare. Och när du har gått med på att gå in, det vill säga se en utställning som är på låtsas, kanske du vill se en vanlig, typ analog grunka.
Vilken tur att det just nu i Malmö visas en sorts immersiv analog utställning!
Det är ”Vivian Suter: Jag är Godzilla” på Moderna museet Malmö.
Jag tänker att den är som en övergång mellan Frida Kahlo och mjuka symfonier till helt vanliga gallerier, teckningar på skrynkligt papper, självporträtt i kol eller annat som skapats och förtjänar att ses.
Från golv till (väldigt högt) tak hänger hennes målningar, kraftfulla, abstrakta, lite svåra att koda av men lätta att gilla. I mitten av den stora före detta turbinhallen plötsligt en bro, i enkelt obehandlat trä.
Kombinationen av att vara omsluten av detta generösa måleri, och den där bron – ja, precis, det här är ju som ett svar på Monets trädgård, den immersiva, utnyttjande varianten. Bron som gör att man kan komma lite närmare Vivian Suters verk är hög, och brant. Framför allt brant. Det är ingen lätt sak att forcera, det är liksom den äventyrliga, den absolut inte insmickrande versionen av Monets gulliga trädgårdsbro. Man spatserar inte med ett parasoll över axeln och lajvar avslappnad överklass från förra sekelskiftet. Tvärtom. Det är en kamp.
Suters utställning är charmig, och gör i alla fall mig på otroligt gott humör. Det gör också den nyöppnade Lars Fredrikson-retrospektiven på Malmö konsthall och egentligen av ett liknande skäl: här söks den omslutande konsten, den som lämnar sina ramar och kommer ut. En stor del av Fredriksons (1926–1997) skapande var tekniknära – framför allt ljud men också en sorts märkliga faxteckningar – men hans roligaste är väldigt analoga: stora skärmar av rostfritt stål, manipulerade, ojämna, ibland med något som liknar skotthål, fungerar de som speglar.
Verken är från 60-talet, det var då man var på väg att utropa författarens död. För här är det betraktaren som skapar verket. Verket som når långt utanför sina begränsningar, med hjälp av oss, vi som speglas.
Vi som speglas och vi som kämpar oss upp på en bro. På något sätt hänger dessa väldigt olika utställningar ihop. Båda konstnärerna sökte och söker ett överskridande. Och vi besökare? Vi fortsätter vara medskapande. Eller är vi medberoende?
PS Det finns mycket mer att säga om Lars Fredrikson. I höst kommer boken på OEI Editör DS
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
