Lee Bul finner abstrakt poesi i teknologin
Tyvärr måste besökaren reda ut sambanden på egen hand
Publicerad 2023-03-23
Strax före finanskrisen 2008 färdigställde den koreanska konstnären Lee Bul ”After Bruno Taut (Beware of the sweetness of things)”. Det är en blandning av ett trashigt smycke och en enorm glaskrona som med lite fantasi liknar en kvaddad variant av arkitekten Bruno Tauts mästerverk ”Glass Haus” från 1914.
Om Bul under 1990-talet arbetade med en monster- och cyborgmetaforik som utmanade synen på kvinnan i det sydkoreanska samhället, så är detta verk ett exempel på hur hon utvidgat sin undersökning mot en mer abstrakt poesi kring frågan om teknologi och samhälle. Att Bul plockar upp en av den tyska modernismens mästare visar på hur hon binder samman komplicerade historiska skeenden i skulptural form.
Tauts prismatiska kupol i Köln tog hjälp av sin tids high-tech för att i glas och betong rumstera om förhållandet mellan människa, natur och universum. Men bara någon månad senare satte Tyskland ”Schlieffenplanen” i verket med sikte mot Paris. Man brukar ju säga att första världskrigets nationalism slog sönder arbetarklassens internationella solidaritet. Inte konstigt att nazisterna kom att hata Taut, och tvinga honom i landsflykt 1933.
Vad Buls skulptur uppmärksammar är hur möjligheterna i Tauts experimentella framtidsoptimism också slaktas av samma historiska förändring. Det vore bisarrt att likställa finanskrisens betydelse för konsten och tänkandet med första världskrigets. Men något är det med Buls enorma smycke som känns omöjligt i dag. Och nog är tanken i alla fall helt i linje med ett konstnärligt projekt som upptas av just sådana brott och förändringar. Född 1964 och barn till dissidentföräldrar i kalla krigets Korea har hennes konst stått i dialog med den radikala förändring som det sydkoreanska samhället gått igenom på senare år.
Utställningen på Göteborgs konstmuseum pendlar mellan en sci-fi-värld som kraschat i en opak ruinromantik (som i fallet med Bruno Taut-hommagen) och monumentala imitationer av modernitetens livsfarliga uppfinningar. Centralt i utställningsrummet svävar en metalliserad zeppelinare. Verket heter ”Willing to be vulnerable”, och illustrerar just sårbarheten i dåtidens teknologiska genombrott. Farkosten saknar plats för mänskliga passagerare vilket gör hela utställningsrummet till ett minst sagt prekärt kabinutrymme. Dör både vi och museet om ballongen brinner upp?
När Lee Bul för första gången presenteras i en svensk separatutställning är det som om hennes konst oförtjänt fastnar i historisk kontemplation. Hennes säregna förhållande till teknologi, framsteg och konflikt hade kunnat kasta ett kritiskt ljus på allt det hopp som nyligen ingöts i artificiell intelligens, kryptovalutor, metaverse och allt vad det heter. Nu blir steget dit något som betraktaren får dona med helt på egen hand.
