Munkens klocka är ett gammalt bombskal
Vietnamkriget lever vidare i Marabouparkens utställning
Publicerad 2023-03-04
Vietnamkrigets efterbörd är levande i verk av Tuan Andrew Nguyen som just nu visas på Marabouparken. Konstnären är upptagen av sitt lands såriga historia, med minne och möjligt helande. Nguyen föddes 1976 i dåvarande Saigon (året efter krigsslutet) men är uppvuxen i USA efter familjens flykt undan kommunismen. Han är idag verksam i Vietnam där krigets följder fortfarande präglar vardagen för många människor.
Kriget lämnade inte bara efter sig ett otal traumatiserade människor utan även en förgiftad natur. Amerikanarna använde sig av avlövningsmedlet Agent Orange, vars toxiska verkningar drabbat befolkningen under lång tid i form av cancer och fostermissbildningar. Under kriget fälldes 7 miljoner ton bomber, dubbelt så mycket som under andra världskriget. Outlösta bomber och minor dödar och lemlästar alltjämt ett stort antal personer varje år.
Filminstallationen ”The Unburied Sounds of a Troubled Horizon” (2022) är en berättelse om ett av de värst drabbade områdena där projektilrester, gammal ammunition och outlösta sprängmedel fyller byar och landskap. Lämningarna utgör inte bara ett hot utan även en inkomstkälla för befolkningen, då metallen kan säljas som skrot.
I centrum står den unga kvinnan Nguyet (en form av namne till Nguyen) som försörjer sig på dessa lämningar, av vilka hon även gör fantasifulla skulpturer – starkt påminnande om verk av amerikanen Alexander Calder. När hon av en slump stöter på sin föregångare i en gammal tidskrift blir hon övertygad om att hon är en inkarnation av honom. Allt stämmer: Calder dog 1976, samma år som Nguyet föddes!
Videon som är en timme lång har närmast karaktären av spelfilm med långa berättande repliker. Det är som om konstnären inte riktigt litade på bildens förmedlingskraft. För de sargade landskapen och människorna i dem gör stark verkan. Uppstickande vapendelar och övervuxna kratrar. Den lemlästade kusinen som i barndomen råkade på en outlöst mina, munken när han slår på klockan gjord av ett gammalt bombskal, den traumatiserade, skälvande modern som aldrig lämnar hemmet.
Filmen är mäktigast när orden får stå tillbaka, när varje varelse och ting vilar i dagsljuset. Installationen har ett omslutande surroundljud. Nguyets förhoppning om att bota modern från krigets trauma genom de helande klanger som uppstår när metallen i hennes skapelser slås an, fortplantar sig som vibrationer i besökarens kropp. I rummet finns även skulpturerna som Nguyet arbetar med i filmen. Men nu är de förmässingade och framstår som fulländade konstartefakter i Calders anda.
”The Island” (2017) utspelar sig på en ö där båtflyktingar från Vietnam internerades i läger för fyrtio år sedan. Nu är det bara ruiner och rester av mänsklig verksamhet kvar. En man och en kvinna, som utgör de sista människorna i en dystopisk värld, irrar runt och besvärjer sitt öde att åter befolka jorden (också här lite väl pratigt och förklarande). Inklippt finns dokumentärt material från dåtidens flyktingkris med drunknande människor och desperata som vädjar om att bli mottagna.
I alla tre filmverk är ljuden betydelsefulla. Det brusande havet i ”The Boat People” (2020) ger andning åt den science fictionbetonade berättelsen om barn som blivit kvar efter en framtida katastrof. Av föremål ur historien snidar de kopior i trä som eldas upp under rituella former. Minne, skapande och förgängelse flyter samman i en ceremoniell cirkelgång. Eld möter vatten och jag håller kvar blicken på bilderna. Lämnar orden därhän.
