Konstnärer som inte håller sig på mattan
Mona Hatoum och Fina Miralles – två kvinnor och performance som protest
Publicerad 2022-02-24
Under Francoregimen i Spanien fick en gift kvinna inte resa utan sin mans godkännande. Katolska kyrkan kontrollerade moralen. Under denna tid, 1970-talets första halva, genomför den katalanska konstnären Fina Miralles (född 1950) en performance där hon sakta går genom stan – med skor vars sulor är skurna som stämplar med hennes namn. FINA följs av MIRALLES, nerstämplat på en lerig väg, skrivet i vatten på en torr trottoar.
Ett decennium senare, i konflikternas Brixton, går palestinska Mona Hatoum (född 1952 i Libanon) sakta och balanserat genom staden med ett par rejäla Dr Martenskängor fastknutna runt sina bara vrister. Det ser kallt ut. Kängorna som släpas efter henne framkallar en illusion av att hon är förföljd av en polis, eller ett våldsamt skinhead. Båda ungefär lika riskabla för en rasifierad person i England 1985 (och inte bara då).
Dessa två konstnärer inledde sina karriärer som performanceartister under 1970- respektive 1980-talen och ställs nu ut samtidigt i Stockholm.
Så värst mycket mer har de inte gemensamt. Men det går inte att slita sig från just de här två verken som i det ena fallet sätter sitt namn, i det andra visar hur våldsamt ett samhälle kan upplevas. Båda protesterar, båda gör det i staden. Det är inte demonstrationer, som ju måste vara kollektiva. Tankarna går mer till Golgata, eller till andra urbana spektakel som utsatt människor genom historien.
Mona Hatoum har visats i Stockholm tidigare, 2004 på Magasin III. Utställningen som nu tar plats där igen samt på Accelerator, visar en del verk ur samlingen men också ett generöst urval av de tidiga performanceverken. Ofta dokumenterade som beskrivningar, nästan en sorts bruksanvisningar för framtiden. I den stora hallen en trappa ner möter betraktaren de karaktäristiska, mer våldsamma verken: vackra glasgranater, absurt uppförstorade rivjärn, en elskulptur av igenkännbart snitt. Den trygga vardagen görs farlig, främmande.
Det saknas ett tydligt fokus och förväntningen att något ska knytas samman genom två utställningsplatser kommer på skam
Mona Hatoum synliggör världen som en hotfull plats. Och hennes konst har genom åren gjort stort intryck på mig. Den är kraftfull, bländande, stark. Den gemensamma utställningen på Magasin III och Accelerator lämnar mig däremot rätt oberörd. Det saknas ett tydligt fokus och förväntningen att något ska knytas samman genom två utställningsplatser kommer på skam. Projektet framstår mest som om man behövde mer plats och passade på att fylla en lucka på Accelerator. Så trots att Hatoum tveklöst är en av de senaste decenniernas stora konstnärer förmår inte tandemutställningen lyfta.
Fina Miralles visas för första gången i Sverige, en mindre presentation på Galleri Index och en större på Marabouparken i Sundbyberg. Utställningarna samtalar med varandra. Ett verk, Itmages del zoo (Djurparkens bilder) finns på bägge ställena och fotoserien Relacions (Relationer) återkommer.
Den Miralles vi möter på Index är lite förenklat performancekonstnären och fotografen. I Sundbyberg är det installationskonstnären och landskapsmålaren – landskap som dekonstruerad materia, måleri som automatiserad verksamhet. Dukar som suger upp färg och så att säga målar sig själva, växter som tuktas in i mänsklighetens burar.
Det är naturen, vår närande omgivning, som blir fokus. Miralles blir i flera verk själv sakta ett med naturen i dokumentationer av performances där hennes kropp göms bland stenar, i träd, av halm.
Fina Miralles är kort sagt en intressant ny bekantskap, svår att nagla fast
Det Miralles undersöker och manifesterar är ett tillstånd där hon förenas med en natur hon inte ser som underlägsen. När hon som i verket Imatges del zoo sätter sig i en bur liksom hunden, fåret, katten, kan det visserligen vara för att betona en kvinnas instängda liv men där finns också en självklar jämlikhetstanke. Sammansmältningen med den yttre naturen, både när hon rör vid tingen och när hon förvandlar sig till hö, är en antihierarkisk manifestation. Som också talar om en förgänglighet – jord ska du åter varda.
Fina Miralles är kort sagt en intressant ny bekantskap, svår att nagla fast. Utställningens titel, ”Jag är alla jag som jag har varit” förmedlar också känslan av kontinuitet och sammansmältning. Allt är nu. Vi är allt. Cirkeln är sluten.
