I morgon är det du

JOHAN TELL om skräcken för att bli en Stenmarkare

helskärm

Om han vridit kameran lite åt höger hade mitt hus kommit med. Det hade inte varit kul. För lika lite som man vill inspirera Lars Norén till ett nytt familjedrama vill man få sitt, som man trodde, normala förortsliv förvandlat till en Stenmarkare.

Så tänker jag vid bilden i Jan Stenmarks U-sväng inslagen i folie som föreställer fyra höghus i Stockholmsförorten Axelsberg.

I bokform debuterade Jan Stenmark 1990 med Detta har hänt. Jag skrattar fortfarande åt bilder som mannen med jaktkostym, hatt med fjäder, salongsgeväret riktat ner i frysboxen och bildtexten: "Han tröttnade aldrig på att skjuta den stackars älgen."

Då var Stenmarks kombinationer av bild och text något alldeles nytt. Därför kom han att bilda skola, bli ett begrepp. Stenmarkaren föddes.

Stenmark använde bilder från postorderkataloger och veckotidningar, från reklamens och folkhemmets värld blandat med en och annan dagstidningsbild. Till dessa collage satte han bildtexter som punkterade, förstärkte eller vände upp och ner på det vi såg: "Det var min plikt som känslomänniska att ge henne en stor kram."

Sedan dess, på denna sida och i åtta böcker, har Stenmark experimenterat. Foton har sandpapprats eller fått pratbubblor. Detaljer har ringats in eller målats över med Tipp-ex. Resultatet har ibland bara varit kul. Ibland också mycket svart, som mannen vid dungen vid kyrkan med kniven som väntar på barnen och texten: "Jämförd med Gud är jag småpotatis."

Hela tiden har Stenmark cirklat kring 50- och 60-talens Stringhyllor, egnahem, svartvita tv-apparater, frisksportare och Sickan Carlsson. Vi har skrattat för att vi vetat att ingenting blev så fint och dammfritt som bilderna ville ge sken av och därför fnissat när Stenmark tillsatt död, sjukdom, sex, grubbel och jätteseriösa författare och därmed gett idyllen en absurd dimension.

I U-sväng inslagen i folie har Stenmark till sist tagit klivet in i nutiden. Här finns fortfarande en avdelning med kommenterade vykort från barndomens Norrköping - "Här bodde Veine, som jag var hemma hos en gång och sedan aldrig mer" - men merparten består av polaroidbilder tagna hemma eller på cykelturer i Stockholm.

Anslaget pendlar. Från det lättsamma kapitlet Astrid Lindgrens Stockholm med bilder på Salong Tommy, Rasmus Grill och Båtsmans backe till det tungsinta Skatbon, psykoterapeuter med foton på just skatbon och trappuppgångar till psykiatriska mottagningar.

Roligast är det inledande kapitlet Stockholm runt. Men även om fotona är aktuella finns det något otidsenligt över dem. Dels gör polaroidbildernas bleka, lite utfrätta färgskala att det vilar något av "kvarglömt i byrålådan" över dem, dels är Stenmarks kommentarer sällan samtida. Framför skyltfönstret till Handarbetets vänner blir reflexionen: "Det är inte många som känner till det, men Fotarbetets fiender var först."

Stenmark må ha bytt från klipp till egna, nutida foton som de på Ikea, Drottningholm och Kaknästornet men hans tankar löper i samma banor. Tidigare satte han stubintråd på raket-osten. I dag röntgar han din granne. I morgon kanske han riktar blicken mot dig.

Själv får jag hädanefter svårt att passera mina grannar utan att tänka på en fransk surrealist: "När man varit här ett tag ser man att alla hus är olika; som du, som jag, som Antonin Artaud."

Collage

Johan Tell