Festprissen Fahlström var kompis med alla

Utställningen ”Party för Öyvind” är en guldgruva för fantasten

Publicerad 2021-10-04

Utställningen ”Party for Öyvind” på Sven-Harrys konstmuseum formar sig till ett jättelikt montage över hans nätverk och vänner världen över.

När Öyvind Fahlström (1928–1976) använde ordet kalas syftade det på collageteknik. Som konkret poet gillade han att knåda språkmaterien. I dag är Fahlström världsberömd främst för sin säregna bildkonst, men han var en multikonstnär som också skapade poesi, ljudkompositioner, happenings och teater.

Att han även var en festprisse blir tydligt i utställningen Party för Öyvind, som formar sig till ett jättelikt montage över hans nätverk och vänner världen över. Vernissager, fester, samarbeten; efterkrigstidens mest nyskapande konstnärer, författare, musiker, fotografer, koreografer och filmare är närvarande tillsammans med museifolk och gallerister.

När Fahlström kom till New York på sextiotalet hamnade han mitt i smeten bland tidens popkonstnärer

I den omfattande katalogen förekommer anekdoter om hur lätt han hade för att slå sig i slang med människor och få vänner för livet. Under femtiotalets resor till Italien blev han kompis med Roberto Matta och rapporterade om hans konst till Sverige. Några år senare gav Fahlströms vän Pontus Hultén Matta en utställning på Moderna museet.


Man inspirerades av och hjälpte varandra. När Fahlström kom till New York på sextiotalet hamnade han mitt i smeten bland tidens popkonstnärer och fick ta över Robert Rauschenbergs ateljé. Rauschenberg blev en livslång vän, en dansföreställning med honom hade Fahlströms ljudkomposition Fåglar i Sverige som soundtrack.

Men de här konstnärerna var ännu inte världsberömda. De var i början av sina karriärer. I New York fanns billiga lokaler som användes som ateljé och bostad. De namn som förekommer i utställningen tillhör i dag konsthistorien, åtminstone de manliga. Men det fanns även kvinnliga konstnärer i denna smältdegel, som förnämligt lyfts fram. Hälften av verken är av kvinnor, bland vilka en del först i dag börjar ta sin plats i en reviderad kanon.


Viktigast för Öyvind Fahlström var hustrun Barbro Östlihn, som hjälpte till med hans målningar. Hon lär ha klagat över den dubbla arbetsbördan att både måla på sina egna målningar och Fahlströms. Hennes bilder är en säregen blandning av abstrakt och föreställande, utförda med ett minutiöst hantverk och med en närmast religiös utstrålning. En annan konstnär som inspirerades av New Yorkmiljön och deltog i Fahlströms performance Kisses sweeter than wine var Ulla Wiggen, vars målningar av elektroniska komponenter har en ikonisk precision.

Kiki Kogelniks hyllning till Fahlström från 1976 består av en siluett av hans kropp hängande på en galge med svarta inälvor av plast ringlande över bålen. Förmodligen syftar det på hans död i koloncancer samma år.

Skapelserna på utställningen samtalar med varandra i en kakafoni av uttryck. Det är plottrigt och rikt. Roberto Matta, Robert Rauschenberg, Jasper Johns, Andy Warhol, Niki de Saint Phalle och många andra – alla från olika perioder i Fahlströms liv. Från tiden i Sverige märks Marie-Louise Ekmans Fiskbullar i hummersås, Carl-Johan De Geers målning Fahlströms död, målningar av Lena Svedberg och Gunnar Lundkvist.

Glädjande är alla verk av Fahlström från Centre Pompidous samling. Som den mäktiga diptyken The cold war från 1965. Här har konstnären utvecklat sin intrikata estetik med mobila element i målningen. Varje del är utsökt utförd, en del av dem sticker ut i rummet vilket gör att målningen också fungerar som skulptur.


Det är roligt att följa Fahlströms utveckling genom decennierna. Från femtiotalets mer rufsiga abstraktioner till sextio- och sjuttiotalens detaljerade kompositioner med hög finish – en helt egen fusion av expressionism, koncept- och popkonst som saknar motstycke.

Att orientera sig i utställningen kräver tålamod, för att inte tala om läsningen av den råddiga katalogen som är en viktig komponent för förståelsen av relationen mellan alla personer. För fantasten är det hela en guldgruva. Ett party man inte vill missa.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.