Med den egna kroppen som konstens mått
Hos Silje Figenschou Thoresen möts praktik och modernism
Publicerad 2023-05-26
Hon vill egentligen inte göra politiska verk, men Silje Figenschou Thoresen säger sig inte undkomma att den samiska tradition hon förhåller sig till är politisk. Den har formats under ständiga hot från övermakten och vardagens utmaningar. Silje Figenschou Thoresen, same och uppvuxen i norra Norge på gränsen till Finland, undersöker en designtradition som inte handlar om att producera estetiskt tilltalande ting utan om att tillverka ändamålsenliga bruksföremål utifrån det som finns till hands.
Landskapen i norr rymmer lämningar från andra världskriget, seklers gruvnäring och annat bråte som kan komma väl till pass för att konstruera något nytt. Om man som konstnärens far exempelvis vill bygga en flytbrygga, kan gamla dunkar från flygplatsen och fönsterkarmar från ett nerbrunnet hotell tas i anspråk.
Figenschou Thoresen har forskat i samisk designtradition och införlivat den i sitt konstnärskap. Och hon har uppställt två regler för sig: aldrig arbeta med enheter som är större än den egna kroppen – och aldrig på något vis omforma det som används. Materialen i befintligt skick (som träbitar av ek, en, björk eller ask, ett vassrör, spånskivor, gummi, en rulle sandpapper, ett ventilationsgaller, tejp, vrilar, valben och näver) kombineras med varandra till uttrycksfulla, sammansatta objekt.
I konsthallen möts man av en mäktig installation: Från taket hänger en mängd röda, orangea och svarta rep med spännband som håller upp träanordningar en bit ovanför golvet. De består av kvadratiska konstruktioner, där varje bit trä har en egen struktur och nyans som arrangerats med minimalistisk elegans. Här och var ingår även metalldelar. Tankarna går till Piet Mondrians abstrakta rutnät. Man kan kalla dem för skulpturala målningar, där samisk vardagspraktik möter den kanoniserade moderna konstens uttrycksmedel. Konstnärens fingertoppskänsla imponerar, alla delar känns perfekt balanserade mot varandra. Trots att materialet ibland är skräpigt, solkat och rostigt uppstår en seren jämvikt.
Figenschou Thoresen visar på den uråldriga samiska närvaron i landskapet. Utifrån vetenskapliga teckningar från arkeologiska undersökningar av samiska stenåldersbosättningar från förra seklets början, har hon på tunt arkitektpapper skapat abstrakta bilder som frigör sig från den vetenskapliga beskrivningen. Även dessa är oerhört delikata konstartefakter. Genom att införliva samiska traditioner utvidgar Figenschou Thoresen det konstnärliga fältet. Här finns inget uppenbart politiskt meddelande att avkoda, utan det är i den komplexa gestaltningen av nomadisk rörlighet och självaktning det uppfordrande ligger.
