Tappert försök att flytta vardagen in i konsten
Berlinbiennalen har utopiska ambitioner – men lyckas inte riktigt
Publicerad 2025-06-25
Berlinbiennal 13: Passing the fugitive on
1939 drog sig Hanna Höch tillbaka till ett hus med trädgård i Tegel i Berlin, fattig och utstött och efter att ha blivit stämplad som kulturbolsjevik av naziregimen. Konstnären som många nog främst associerar med dadaistiska fotokollage som kritiserade Weimarrepublikens genus- och modernitetsideal, använde trädgården både som förlaga för sin konst och som ett sätt att tjäna pengar. Hon sålde buketter på såväl den lokala marknaden som den intilliggande gravplatsen.
I en av salarna på den trettonde biennalen för samtidskonst i Berlin hänger, jämte blomsterstudier från en rad andra konstnärer, en av Höchs teckningar – en akvarell på papper i jordiga färger där olika bildrum osammanhängande flyter in i varandra som om målningen oplanerat vuxit fram över tid.
Den illustrerade floran ger en nätt, men välkommen inramning åt curatorn Zasha Colahs ambition att i sin biennal, som fått titeln ”Passing the fugitive on” (ungefär ”att tradera det flyktiga vidare”), ge plats åt konst som kan ses som ett slags subversivt tillbakadragande. Studiet av växter, ofta ansedd som ett slags konstnärlig sidopraktik, får för Colah fungera som en symbol för den konstnärliga verksamheten som fristad och lågmält motstånd. Ett insisterande på att fortsätta arbeta även om yttre och inre omständigheter gör det svårt.
Berlinbiennalen visar i år konst av ett sextiotal konstnärer och konstnärsgrupper. Genom utställningen tas man till platser och tider där auktoritära krafter eller diskriminerande strukturer förstört människors liv och där konsten har inneburit en sorts fristad: 1980-talets Polen, efterkrigstidens ockuperade Japan, Tyskland kring murens fall, och i flera fall militärdiktaturens Burma.
Då många av verken gjorts utan en tanke på att en gång visas i något konstsammanhang, skapas en rad problem. Den livsavgörande potential som försöker påvisas anas genom en slags översättning från där till här och då till nu. Detta innebär en ofta riskfylld förflyttning som kräver mediering och eftertanke, vilket biennalen ofta men inte alltid lyckas frambringa.
I rummet bredvid Höchs blomstermålningar på konsthallen Kunstwerke visas ett av de verk som med stor förtjänst åstadkommer en bra dialog mellan närhet och distans, Htein Lins film ”The Fly (Paris)” från 2008. I verket, som ursprungligen uppfördes för en grupp fångar i ett av den burmesiska militärdiktaturens fängelser under 90-talet, betraktar och härmar Lin en döende fluga, med ljud och kroppsspråk.
Lin förmedlar, med en sorts enkelhet och tristess, traumat och omänskliggörandet på en plats som ligger bortom mångas, däribland min, föreställningsförmåga. Jag blir medveten om vad jag inte kan veta.
Ett annat fint exempel på ett verk som lyckas aktivera både dået och nuet är Han Bings performance ”Walking the Cabbage in Berlin”, som man kunde ta del av redan under vernissagen. En promenad med ett kålhuvud genom kvarteren kring Kunstwerke. Kålgåendet, där grönsakshuvudet placerats på en liten kärra med hjul och hålls i koppel, är en integrerad del av Bings liv, och han har i en intervju berättat att vitkålen är speciell för många kineser då den traditionellt har representerat både oskyldighet och rikedom. ”Walking the Cabbage”, som för första gången genomfördes på Himmelska fridens torg i Peking under 00-talet, öppnar med nyfikenhet och humor upp föreställningar om normalitet och avvikelse, heligt och vardagligt. Allt inskrivet i en akt där publiken fysiskt håller ett aktivistiskt minne vid liv.
Men inte alla försök att flytta praktiker från en vardag någon annanstans utanför konstens rum, till institutionens vitväggade utrymmen lyckas. Sämst fungerar utställningen på Hamburger Bahnhof där rummet främst definieras av flera sammanhängande videoverk av Jane Jin Kaisen. Kaisen, som bor och arbetar i Köpenhamn, återvänder här liksom i tidigare verk till Jeju i Sydkorea. I videon ”Halmang” syns åtta kvinnor som tillverkar ett slags stormaskigt tygnät, så kallat sochang. Nätet används såväl till att hedra havets gudinna, som för hemmets sysslor (en sochang hänger också i taket i installationen ”Knots and Folds”).
De sammanlagt fyra videoverk som Kaisen visar är högupplösta och projiceras på gigantiska skärmar som sicksackar sig genom utställningsrummet. Förutom kvinnorna som handarbetar på klippan visas hypnotiserande filmer av grottor och undervattensmiljöer kring Jeju. Inklippt i en av filmerna är även en propagandafilm från 1945 som relaterar till Jejumassakern som några år senare utfördes av Sydkorea understött av USA. Det är vackert och uppslukande, men installationen känns som en allt för estetiserad metaforisering av något som hade kunnat vara intressant om det getts mer historisk förankring.
Curateringen av årets biennal är annars generellt sett omsorgsfullt utförd, och utställningens olika rum har i de flesta fall fått sin specifika prägel. Verkens tematiker eller formella kvaliteter tillåts lysa upp varandra. I det övergivna domstolhuset i centrala Berlin används även platsens historia på ett sätt som ofta skapar en intressant dynamik mellan plats, verk och samtid. Mitt favoritverk i utställningen finner jag här, Stacy Douglas ”Law is Aesthetics: Trope”. En fyrdelad videoinstallation som tar sin utgångspunkt i, och problematiserar, begreppet kafkaesk.
I del ett och två av verket återfinns bland annat klipp från amerikansk tv där narrativet bygger på att ”en helt vanlig dag” avbryts av något fruktansvärt, och en scen där ett par nyhetsankare förvirrat pratar om vad kafkaeskt egentligen betyder. Douglas belyser det problematiska i att låta det kafkaeska beteckna en avvikelse från en värld där allt är frid och fröjd, en trop som skymmer de förtryckande strukturer som kan rymmas mellan lagbokens pärmar.
Jag hade nog önskat att årets Berlinbiennal drog lärdom av Douglas mer komplexa diskussion om lag, laglöshet och konsten som fristad. För även om jag ser många individuellt starka verk skaver idén om konstens utopiska potential som utställningen som helhet förmedlar. Vad händer om konsten börjar fungera som ett alibi i ett förtryckande samhällssystem? Frågan är tyvärr ganska brännande då Zasha Colahs biennal inte någonstans höjer en kritisk röst mot Israels folkmord i Gaza. Och jag tror tyvärr att det är denna flyktighet, och inte den poetiskt progressiva som fortsatt är intressant, som jag kommer att minnas från Passing the fugitive on.
Silver Carlsson är konstnär och skribent verksam i Berlin och Malmö
