Konst som hopp i det stora maskineriet

”Avfart” är ett tänkvärt ingrepp i stadens bortglömda rum

Ulrika Stahre

helskärm

På Kungsholmen i Stockholm, intill Essingeleden, finns en "spökavfart". Den stängdes för ungefär tjugo år sedan, finns inte kvar på några kartor. Förstås. Det är ingen väg med mening och syfte längre, det är en asfaltsstruktur som sakta återvänder till naturen. Mossan tar över.

Den som gillar motorvärldens trafikmaskiner kan bli lite ledsen av denna spökplats. Kanske vittnar den om en postfossil, postoptimistisk, framtid.

En perfekt avvägd kurva är den i alla fall, eller rättare sagt två, avfart och påfart. Utmärkt doserad i både radie och fallhöjd.

Utmed denna lämning har Zimm Hall (ett mobilt galleri drivet av Malin Zimm och Mattias Bäcklin) i samarbete med Konstfrämjandet och curatorn Björn Norberg arrangerat en generös konstutställning, eller ”friluftsutställning” som i anarkistisk anda är öppen dygnet runt. Här visas verk som tydligt anknyter till platsen, som Åsa Stjernas Att rita en plats, en självförstörande skiss över framtida byggplaner, eller Alvaro Campos Övergång, en stätta av den sort man finner på landsbygden för att underlätta passage över ett stängsel. En ny väg skapas från ett mellanrum i staden till det grönområde som ligger precis intill.

Platsen ockuperas, bearbetas, omformas, kommenteras och växer till ett fritt rum där konstverken vidgar den rumsliga upplevelsen – Ulrika Sparres amerikanskt glittrande flaggspel flyttar mig till en småstad i USA, medan Elin Strands Ruins A new beginning (for Anastasiia) lika snabbt sparkar mig i magen med de möbler som övergivna står direkt på asfalten. Liksom de möbler som lämnas av den som tvingats fly kriget i Ukraina (och alla andra krig).

Det går, som med så många grupputställningar, inte att göra alla verk rättvisa. Men det finns en tydlighet hos de knappt tjugo verk som visas, en omsorg om placering och idé. Friheten i att ta en plats i besittning firas. Och platsen är spännande. Den som, liksom jag, tycker om stadens luckor och mellanrum borde älska denna mysko gamla avfart. Eller påfart.

Liksom den uppmärksammade och minnesvärda Tyst vår, som visades i närheten av Kaknästornet i slutet av covidvåren 2020, öppnar Avfart i en tid av oro. Då fanns en vårvacker natur som en sorts tröst, men med konstverkens ständiga förmåga att skapa kreativa dissonanser. Nu finns resterna av en optimistisk trafikdyrkande framtidstro – och konstverk som ändå kastar in någon sorts motsträvigt hopp i maskineriet.