En utställning vi sent kommer att glömma
Salad Hilowles ”Publikt” både utmanar och bjuder in
Publicerad 2021-12-12
Det är med värme jag rullar upp till Salad Hilowles utställning på Galleri 3 i Kulturhuset – denna koloss till byggnad med utsikt över det kommersialiserade landskapet. Den är som en upplyst lykta mitt i allt, uppfylld av alla som nu vill fylla upp den. Som vill låna en bok, gå på teater, värma sig, hångla på en bänk, skriva ut papper, låna internet, äta en morotskaka eller gå på utställning.
Hilowles utställning Publikt är uppdelad i två akter. I den inledande akten möts publiken först av fyra ihopsatta skärmar. Verket, Svart television, är ett videomontage som snabbt fångar min uppmärksamhet.
Det består av rörligt arkivmaterial från 90-talet och framåt som synliggör afrosvenskar i olika kontexter genom olika blickar, tider och plattformar. I en loop av genreöverskridande scener och filmklipp från svensk tv-historia och mer samtida filmklipp från Youtube och Tiktok, och inte minst av visuella verk skapade av verksamma svarta konstnärer i Sverige, har Hilowle arbetat fram detta flerbottnade verk.
Videomontaget tvingar publiken att kollektivt minnas: stordåden, succéerna, sorgen och den skam som Sverige också bär, av rasism och fördomar. Men skammen aktiveras samtidigt som det lyriska, vibrerande hjärtat tar plats, skratten och gråten. Humor, ömhet och sorg ligger ofta märkligt nog nära varandra.
Verket aktualiserar frågan om gestaltningens makt, vilka händer som håller i kameran, vilka munnar som frågar, vilka blickar som tittar och väljer
Många av klippen känner vi igen – intervjun med dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke om huruvida hon ”använt sig av svarta tjänster”, Jason Diakités tal i riksdagen, Yasin som ung som kör sina rhymes i bilen. Men andra klipp häpnas jag över, som arkivklippen från modeutställningen ”Mötesplats Afrika” vilken ironiskt nog ägde rum just på Kulturhuset 1983.
Den kollageteknik Hilowle arbetar med fångar in och arkiverar och sätter den afrosvenska mediala historien och samtiden i ny dager där sammansättningen och de visuella materialens potentiella kraft kan etableras i ett annat sken, med andra blickar, genom ett annat hantverk.
Verket aktualiserar frågan om gestaltningens makt, vilka händer som håller i kameran, vilka munnar som frågar, vilka blickar som tittar och väljer. Och hur förskjutningen till frontkameran också reducerat en form av hierarki och makt vad gäller porträttering. Kanske är det därför som Tiktok-videon på de tre tjejerna som, genom frontkameran, kör en av de virala danserna, gör mig mest lyrisk. I det blickfånget känns det som att inget kan gå fel.
Videokollaget inleds och avslutas med ett längre klipp från den humoristiska studion för Svart television, där programledarna Farhia och Farwisa presenterar och diskuterar frågan om vem och vad detta verk egentligen skulle vara bra för, för vem det egentligen är skapat. De nämner Makode Linde som en sorts parallell eller icke-parallell konstnär i relation till Salad Hilowle. Detta görs ju på skämt, det är underförstått. Men helst vill jag vara utan de frågorna, och snarare stanna kvar i loopen eller gå vidare med egna funderingar. Här finns det kanske ett mått av kontraproduktiv pedagogik.
Rent materiellt fylls Galleri 3 inte upp, men sett till hur befolkade videoverken är så upplever jag att Hilowle ändå lyckas fylla rummet. Inte av material, men av andra värden – om jag får vara så banal.
I mitten av utställningen står ett brokigt jakttorn och ett gigantiskt uppförstorat traditionellt somaliskt nackstöd på ett podium. Trots deras centrala placering anar jag att de inte får sin förtjänta uppmärksamhet när de står mellan två starkt visuella verk. Men detaljerna på verket Barkin är både fascinerande och skickliga, och poleringen får det bleka, torra lite brokiga Jakttornet att nästan försvinna från blickfånget.
Det finns en vila och en kraft i detta rum, som en avslutning på det som utställningen tagit oss igenom
På väggen till höger om podiet syns lite blygsamt ett rött tygstycke som har namnet Vi har redan drunknat i våra mödrars tårar, som parafrasering på Johannes Anyurus senaste roman. Ett svartvitt fotografi är screentryckt mitt i stycket. Det är ett ömt verk. Kanske har det att göra med att fotografiets hårda kanter blivit till tyg. Eller för att man kan ana att männen på fotografiet, som väntar på slutartiden, där och då väl aldrig skulle tro att den stunden skulle sättas upp på Kulturhuset i Stockholm. Det är något med den intimiteten som är rörande, fotoalbumet som sipprar ut.
I Akt 2 tillkommer ett rum och ett videoverk av krispiga och kvalitativa bilder, där vi i tystnad får följa hur ett jakttorn långsamt brinner ned. Men främst ser vi händer som flätar, tvättar och ber, och svarta och muslimska kvinnor som ber och drömmer i svindlade vackra miljöer, från moskén till vardagsrummet.
Det finns en vila och en kraft i detta rum, som en avslutning på det som utställningen tagit oss igenom. Bilderna som långsamt rör sig stelnar aldrig utan arbetar nästan i motsatt riktning mot videomontaget längre ut i utställningen. Och inifrån denna dröm sipprar även ljudet från det första videomontaget in.
Jag tänker på besökare som varit och kommer att se Publikt, och hur vi sent kommer att glömma denna utställning. Det är något med hur den befolkar, arkiverar, omskapar och är folklig i sin framtoning. Hur den utmanar och samtidigt bjuder in – och hur allt det tillsammans skapar detta rum, av både kraft och vila, humor och allvar, hård och magisk realism. Utställningen vittnar om Salad Hilowles genreöverskridande konstnärliga förmåga och det konstnärskap som ligger framför honom.
