Ingen går opåverkad förbi hennes konstverk
Både modigt och obehagligt när Anna Odell filmar sin son
Publicerad 2025-07-05 04.00
Anna Odell: Makten och barnet
Vilken makt har en förälder över sitt barn, vad får en förälder göra med makten över sitt barn?
Anna Odells nya konstverk rör vid frågor som många säkert betraktar som avgjorda en gång för alla i och med förbudet mot barnaga i Sverige 1979. Men våld mot barn är långt ifrån utrotat i svenska hem och våld kan komma i många former. Videoverket ”Makten och barnet” premiärvisas i sommar på Kalmar Konstmuseum.
Anna Odell och hennes sexårige son Frans agerar som sig själva i videon men de bär också på dockor i naturlig storlek som föreställer Anna och Frans. De hudfärgade tygdockorna förstärker konstramen då de släpas runt bland snärjande blåbärsris och knotiga mörka grenar i skogen. Inomhus blir dockornas stumhet på annat sätt talande och inomhus finns också den sympatiskt iakttagande och då och då kommenterande barnpsykologen Malin Bergström som skapar en känsla av trygghet i anspänningen.
Samspelet mellan Anna Odell och hennes sexåring känns äkta och levande. Hon manar bussigt på, kräver disciplin, tjatar lite och lockar med ”sista gången” men hon vill också att Frans ska vara med och bestämma. Han lyder för det mesta, gör så gott han kan men tappar också fokus, vill leka och tramsa, nå fram till den ”riktiga” mamman, hon som finns där under projektets strama mask.
För det är ju ändå iscensättning och spel, något betraktaren påminns om när Anna plötsligt rättar Frans: ”Du skulle säga nej, inte ja”. Hans nekande står inskrivet redan i manus.
Jag uppfattar djärvheten i Anna Odells konstnärskap i hur rörligt och öppet hon dröjer sig kvar i det som sker mellan människor
Som förälder och konstnär vill Odell få med sitt barn på sitt projekt. De ska ”ha roligt” när de undersöker tillsammans. Han gör ett slags arbete och ska till och med få betalt. Fast inte i pengar, det är de överens om.
Ingen förälder vill tvinga sitt barn, tvingas barnet därför till en dubbel lögn? Frans måste dels göra som han blir tillsagd, dels verka vilja det själv. Den sparsamma dialogen och närbilderna låter oss komma väldigt nära transaktionerna av känslor, vilja och makt. Jag växlar mellan att känna mig som föräldern och som barnet.
Hon som hoppas på att han verkligen vill delta, han som kanske vill vara henne till lags. När han inte fogar sig utan fjantar kommer det. Kanske måste föräldern byta ut barnet mot ett annat. Ett barn som tror på projektet och på att det ska bli en ”jättebra film”.
Det handlar om utsatthet. På Kalmar konstmuseum visas även Odells tidigare videoverk ”Rekonstruktion – psyket” och ”Haverikommissionen” där Odell återvänder till sina tidigare erfarenheter av psykvården i konfronterande utfrågningar av personal och ansvariga. Precis som i det nya verket fokuserar Odell inte på svart/vitt och skuld. Verkligheten framgår istället så grymt sammansatt som den verkligen är.
Anna Odell är en konstnär som ingen passerar med likgiltighet. Det provocerande obehagliga och obekväma i hennes verk tillåter inte det. Jag uppfattar djärvheten i Anna Odells konstnärskap i hur rörligt och öppet hon dröjer sig kvar i det som sker mellan människor. Även denna gång lyckas hon osäkra det underliggande i hur vi beter oss mot varandra och det på ett så glasklart och samtidigt subtilt sätt att det pekar in i det kommande.
