Hennes konst och kamp är hyperaktuell

Faith Ringgold ger en bakgrund till Black lives matter

Publicerad 2020-08-30

Faith Ringgold: American Collection #1: We Came To America, 1997.

När Bildmuseet i Umeå äntligen slår upp portarna för sin stora satsning Faith Ringgold är det både rätt och fel i tiden.

Fel för att utställningen skulle ha öppnats i våras och därmed helt kunnat sammanfalla i tid med uppsvinget för den antirasistiska kampen genom Black lives matter. Och rätt för att den svarta aktivisten och konstnären Ringgold bidrar till en fördjupning av kulturella, sociala och historiska sammanhang som nu har hamnat i fokus för ett större intresse.

Faith Ringgold föddes i Harlem, New York 1930, där hon växte upp under den tid som kallats the Harlem renaissance. En ny svart stolthet hade vuxit fram och gav synliga och tydliga avtryck inom all intellektuell verksamhet, inom konst, litteratur och musik.

När Ringgold är vuxen är tiden kommen för en ny våg av svart kamp, medborgarrättsrörelsen. Och det är hennes måleri från tidigt 1960-tal som också inleder utställningen (som är försiktigtvis kronologiskt uppbyggd).


Här finns ett urval målningar som alla anknyter till livet som svart i USA, eller till de skarpa gränser som fanns mellan en vit och en svart community – som målningen A man kissing his wife (1964), där en svart man kysser en vit kvinna på kinden, knappast så oskyldigt då som det kan vara nu. Mest slagkraftig, och pekande framåt mot hennes mer grafiskt tydliga målningar från 1970-talet är den stora US Postage commemorating the advent of black power (1967).

Som små frimärken syns porträtt på människor, blandade som i USA, med texten Black power skrivet som ett diagonalt kryss tvärsöver. Mindre synligt, likväl med stora bokstäver har Ringgold målat White power – ett sätt att inom måleriet skildra det uppenbara: den ena kraften syns och provocerar, den andra behöver inte synas för att finnas till, den ligger under ytan ändå.

I sjuttiotalsverken blir texterna än tydligare, det är affischer, Free Angela och en karta över USA med allt från fängelse- och slavuppror till andra världskriget och alla som dödats. Det är en aktivistisk period och återkommande är diagonala kryssformer. Även utställningen är byggd utifrån den formen, det stora rummet avgränsas i ett stort mittenkryss som dels speglar hennes verk, dels håller samman och frigör dem från de kronologiska bojorna.


Ett avgörande skifte sker i slutet av 1970-talet, då Ringgold börjar arbeta i textil. Först i östinspirerade dukar med text som löper uppifrån och ner, lite senare med lapptäckesteknik. Motiven är fortfarande erfarenheter från en svart community, och framför allt en kvinnlig erfarenhet. Text och bild samverkar med en sorts medvetandehöjande anspråk, och formerna påminner om både affischer, folkkonst och seriekonst.

När Ringgold började med lapptäcken gjorde hon det tillsammans med sin mor – tekniken är tungt symboliskt laddad framför allt av samarbete, generationer och minne. Lapptäcken är ett arv från slaveritiden och en tradition som även tagits upp i aktivistiska sammanhang på andra håll, som de stora ”Names-täcket”, som syddes kollektivt för att minnas de som avlidit i aids i USA.


Att se Ringgolds fantastiska, glimrande färgstarka verk på nära håll är en nåd. Även om många pekar bakåt i tiden på en retrospektiv som denna, finns det en ny aktualitet. Nu har vi kanske lärt oss vilka Sojourner Truth och Harriet Tubman var, det är ändå uppfriskande att se Ringgolds envetna grävande i och hennes konsekventa lyftande av den amerikanska svarta historien. Ibland dekorativt, ibland natursvärmande. Ibland starkt och obändigt, som We came to America eller The flag is bleeding.

Men jag undrar om inte min absoluta favorit är Echoes from Harlem – det allra första lapptäcket, som skildrar en grupp människor i väntan på tunnelbanan. Graffitin flödar, ansiktena är stiliserade men individuella, de befinner sig i en paus i vardagen. Textilen skapar förvisso mjukhet och en större känsla av djup men också närhet till motivet. Den börjar likna skulptur och det är Ringgolds styrka som konstnär – en lek med genrer och former. Bara motivkretsen består.