Den svarta oljan och samtidskonstens vithet

En annan oljemänniska tycks möjlig på Stavangers konstmuseum

Publicerad 2021-11-25

Utställningsvy Experiences of oil på Stavanger Konstmuseum. Från vänster: Monira Al Qadiri: ”OR-BIT 1-6” (2016-18); Brynhild Grødeland Winther, teckningar på papper.

På flyget från Arlanda till utställningen Experiences of Oil i Stavanger slår jag upp Dagens industri. Efter att ha utretts i över elva år för misstänkt medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan verkar det som om Lundin Energys huvudägare nu ställs inför skranket.

Oljefamiljen Lundin är inte bara kända för sina metoder för att utvinna olja i krigshärjade områden, de är också stolta ägare till Bukowski aktioner AB. Ett bolag som fick ett rejält uppsving när Moderaternas mästarkommunikatör Michael Storåkers sattes på VD-stolen 2010 och framgångsrikt knöt upp sig mot samtidskonsten, bland annat med utställningen Abstract Possible: The Stockholm Synergies 2012 i samarbete med Tensta konsthall och Stockholms universitet.


Lundinfamiljen utgör inte bara ett utmärkt exempel på den ömsesidiga relationen mellan vad Karl Marx kallade ursprunglig ackumulation och den ideologi som förknippas med den estetiska kulturen. I klimatkatastrofens tid tydliggör exemplet Lundin dessutom hur klimateffekterna av den ursprungliga ackumulationen av värde genom oljeindustrin är oskiljaktiga från det våld och de avgränsningar som i framstegets och upplysningens namn motiverat såväl kolonialismens som den demokratiska välfärdsstatens modernitet.

Det är som om utställningens sinnlighet slagit in en en kil i den ideologi som fick mig att ta flyget från Stavanger när sovplatserna på nattåget var slut

Lundin är dock inte tillräckligt för att Sverige ska betraktas som en oljenation. Annat är det med Norge, där Lundin idag givetvis också är verksamma. Indirekt har de blivit en del av den ekonomiskt framgångsrika ”norska modellen” med sitt ”oljedirektorat” och sin ”oljefond”, avgörande för Norsk välstånd.


När jag avundas det offentliga stödet för konst och kultur i Norge har jag svårt att tänka bort Norges ”upptäckt” av olja 1969, det vill säga på tröskeln till kapitalismens globala stagnation efter rekordåren. I Sverige är den imaginära kopplingen mellan estetisk ideologiproduktion och ursprunglig ackumulation mycket luddigare och förankrad i råmaterial för tillverkningsindustrin. Och sannolikt var det därför som det stack ut när offentligt finansierade institutioner som Tensta konsthall och Stockholms universitet slog ihop sina påsar med Lundin och Bukowski för tio år sedan.

Rachel O'Reilly: ”INFRACTIONS” (2019). Videoinstallation, teckning tryckt på textil.

Även om Danmark också har en stor oljeindustri är Norges profil som oljenation unik i Norden. Utgångspunkten för utställningen Experiences of Oil är frågan om Norge har fler gemensamma erfarenheter med andra oljenationer än med sina grannländer. Curatorerna Anne Szefer Karlsen och Helga Nyman har blandat verk av ett 15-tal konstnärskap som alla i någon mening är formade i oljenationer.


Sättet verk av dessa ”Homo petrolea” är kombinerade visar sig vara lyckat för att bryta både med en konst som enögt propagerar för avskaffande av oljeindustrin och en konst som helt förlorat kontakten med oljan som en av dess fundamentala villkor.

Monira Al Qadiri har snott formen från grova oljedrillar och förvandlat dem till erotiska fetischer i den svävande skulpturserien Or-Bit. Liv Bugge har ljutit av formen av Norges tre stora oljefält Goliat, Dragen och Maria till små fossilliknande objekt. Maria, en av dessa taktila skulpturer, är placerad i museets samling medan Dragen och Goliat går att hitta ute på stan. Objekten kompletteras med en mobilfilm där en grupp människor låter norsk råolja sjunka in i deras handflator medan de försöker sätta ord på känslan.

Tillsammans blir Al Qadiris och Bugges verk två varsamma exempel på hur det går att närma sig oljan och på samma gång skjuta den ifrån sig. Ena stunden framstår de som två skisser till försonande monument över ett oerhört våld vi en gång lämnar bakom oss. I nästa andetag är det som om alienationen inför det fossila bränslets effekter expanderar till tidigare okända nivåer av sinnlig flykt och förnekelse.


Ett annat lyckat montage är det mellan Farah Al Qasimis fotoserie Ankomst och Rachel O'Reillys film INFRACTIONS. Medan Ankomst leker med den fotografiska konstruktionen av de oljestinna gulfstaternas lyx så framstår INFRACTIONS som ett slags konstruktivistisk dokumentärfilm och del av urbefolkningens kamp mot gasindustrin i norra Australien.

Medan Al Qasimi till och med fångat en osynlig djinn på bild så gestaltar O'Reilly med önskvärd bokstavlighet hur den ursprungliga ackumulationen i samtidens Australien sker uteslutande i enlighet med det brittiska imperiets kosmologi. Tillsammans visar dessa verk på helt andra gränslinjer och motsägelser än den förväntade mellan svart olja och samtidskonstens vithet.

Om de vetenskapliga klimatmoduleringarna som idag gestaltar läget för livet på planeten i bästa fall inkluderar sociala ojämlikheter, så utgör Experiences of Oil ett slags estetisk modulering av oljans effekter. Trots att vi drabbas olika av oljan beroende på vår sociala och ekonomiska situation, så visar utställningen att detta inte bestämmer formen för den konst som skapas i olika oljenationer.


Det är som om utställningens sinnlighet slagit in en en kil i den ideologi som fick mig att ta flyget från Stavanger när sovplatserna på nattåget var slut. Kanske är en annan oljemänniska trots allt möjlig? Eller är det bara jag som förförts av känslan av mig själv som en svensk form av ”Homo petroleum”?

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.