Här krockar James Baldwin med Picasso
Eric Magassa visar att fantastiska saker kan hända
Publicerad 2023-01-21
2022 går till historien som året då Göteborgsbaserade Eric Magassa slog igenom på bred front. Efter en rad internationella grupputställningar är det kanske ändå med separatutställningar i trakten som han steg för steg utvecklats till en mästare i installationens berättarkonst.
Efter Bohusläns museum i Uddevalla och på konsthallarna i Kungsbacka och Trollhättan har han nu som Stena-stipendiat tagit sig an Göteborgs konstmuseum för att ta ytterligare ett steg i sitt mjukt kritiska bejakande av utställningsrummets motsägelsefulla villkor. För oavsett om det gäller mänskliga kroppar, hittade bilder, jazzklassiker eller konsthistoriska artefakter så handlar hans praktik mycket om just detta: vad det innebär att ställa ut och att ställas ut som konst.
På Göteborgs konstmuseum presenteras utdrag från fotoserier tillsammans med ”morfade” konsthistoriska skulpturer. Allt rumsligt inramat och genomkorsat av en västafrikansk rosadominant färgpalett som Magassa utvecklat till perfektion. Det är en färgläggning som får det att framstå som fullständigt självklart att en negativ exponering av arbetare på ett okänt plantage delar vägg med en krockad bil och ett par bilder från den kända fotoserien Griot, döpt efter den västafrikanska berättarfunktionen.
Att Grioten framträder som mask i bild, snare än som mänsklig berättare, är begripligt för montagekonstnärens fokus på bild och färganalys. Och samtidigt tydliggörs en viktig nyans för hur Magassa överför olika traditioner in i sin egen konst på museet.
Två ljudbilder med soul, funk och jazz korsar varandra från var sitt hörn i utställningen och drar uppmärksamheten bort från den tolkande blicken och frågan om vad bilderna betyder. Aldrig har vitheten i museets bildkritiska tradition ackompanjerats på detta sätt av svart musik, besläktad med det muntliga och musikaliska berättande som förknippas med just Griot.
Oavsett vilka objekt Magassa tar in i sitt allkonstverk så handlar det aldrig om att föra dem tillbaka till det sammanhang där de antas höra hemma, eller att isolera dem som fetischer på vita piedestaler. I stället vrider han på sakernas tillstånd och monterar om en hel miljö. Det är som om utställningen ger sig in i kampen om medvetandets förvaltning, tillsynes immun mot kulturstridernas populära genvägar.
I en rödmålad monter finns en liten, men talande boktrave med James Baldwin, Subway art, Black Music och Malcolm X. Men längst ner ligger också en stor monografi med Picasso, den vita konstnär som kanske är mest känd för att ha vitaliserat europeisk modernism genom att appropriera afrikanska bildvärldar. Smärtan i denna motsättning finns överallt på museet, men vad Magassa även visar är att andra fantastiska saker också kan hända.
I galleriet bredvid presenteras Jelizaveta Suskas sublimt konceptuella smycken. Ädelmetaller, plastlim och alla möjliga stenmaterial är sammansatta till små märkvärdiga kristallobjekt som för tankarna till både målningen Ishavet av Caspar David Friedrich från 1824 och newagebutiken Artemisgrottan på Hisingen.
Smyckena presenteras i en blackboxinstallation på glansiga podier och på runda ljuslådor. Det är svårt att fatta vad ljussättningen och utställningsarkitekturen försöker göra med själva objekten. Smyckekonsten som kritisk form bygger ju så mycket på förhållandet mellan det oförutsägbara i hur smyckena bärs upp ute i den vida världens brokiga sammanhang och hur de visas upp och omhändertas i butiken, i reklamen och i paketeringen av själva objekten.
Denna halvexperimentella inramning gör smyckena en otjänst eftersom objekten varken befrias från sin konceptuella föreställningsvärld och funktionalitet som utsmyckning, eller maximeras som åtråvärda varor. Pinsamheten i denna varken-eller-känsla är visserligen intressant, problemet är att det sker på bekostnad av själva konsten.
