Jag skulle vilja såga men tvingas kapitulera
Ernst Billgren har förmågan att ladda stoffet med mening
Publicerad 2025-04-12 04.00
”Ernst Billgren – nya minnen”, Nationalmuseum
För ett par veckor sedan besökte jag utställningen ”Ryuichi Sakamoto: seeing sound, hearing time” på Tokyos moderna museum. Två år efter sin död har kompositören och mångsysslaren Sakamoto alltjämt någon sorts Ulf Lundell-status i sitt hemland. Kön till museet var – fyra månader efter öppning – kilometerlång. Efter fem decennier har Sakamotos ljudinstallationer, i brytpunkten mellan avantgardism och kommers, ätit sig in i Japans folksjäl.
Med ”Nya minnen” på Nationalmuseum uppnår Ernst Billgren något liknande. Men där Sakamoto viskade stormar Billgren sin vana trogen in, med lustig fluga om halsen och sedvanligt tonade brillor. Han hör till en snart utdöd skara kändisar som kunnat bli brett igenkända i egenskap av sitt konstnärskap. Det var konsten, inte sexliv eller stamtavla, som öppnade porten till ”Fångarna på fortet” och tvåfaldiga sommarprat.
Själva platsen – Nationalmuseum – är som bekant främst en plats för döingar. Möjligen är museets marknadsföringsmaskin något överentusiastisk inför faktumet att Billgren fortfarande lever. Likaså är själva mötet – ERNST BILLGREN PÅ NATIONALMUSEUM! – inte fullt så spännande som utställningskatalogen vill ge sken av. Ändå är uppdraget tydligt: Danderyd-kändisens plats i den svenska kulturkanonen ska cementeras.
Ändå får jag lov att kapitulera. Ernst Billgren tar alla dessa artefakter och laddar dem med mening
Merparten av verken är ”förbättrade versioner” av mögliga gamla tavlor som ingen tidigare har brytt sig om. Samtidigt refererar ett flertal till klassiker i Nationalmuseums samlingar (inte minst Gustaf Cederströms ”Karl XII:s likfärd”). Salongen vadar förstås i patenterat Billgrenskt gyckel – vilket till en början skänker hela klabbet en obehaglig doft av kult.
Det är rävar och änder, någon daterad kopp från farsans bilverkstad, ett urblekt nummer av ”New Albania”, studenttidningen från Billgrens åttiotal på konstskolan Valand i Göteborg. Farligt nära ett veteranbilsrally alltså, där kulturen reduceras till något slags Raketost-nostalgi.
Billgren balanserar på en mycket skör tråd, där han när helst riskerar att falla ned i nördens menlöshet. Att Aftonbladet skickat hit just mig liknar mest ett professionellt beställt hitjob. Mer än en gång, ofta i samband med ännu en lustig räv, antecknar jag ”Mitt i naturen”. När Billgren låter 1800-talets värsta marinromantik – stormande skepp! – krascha rätt in i gotiska katedraler tänker jag också mycket riktigt att nej, nu jävlar räcker det.
Ändå får jag lov att kapitulera. Ernst Billgren tar alla dessa artefakter och laddar dem med mening. Fram träder något verkligt nytt. Han framstår som musikproducenten som väcker liv i avlagda skivbackar. Likt discoakter som Daft Punk eller The Avalanches är konstnärens kärlek till samplingarna äkta. Visst är det kitsch, men det är kitsch på samma vis som den ser ut i händerna på filmregissören Wes Anderson. Det känns plötsligt troligt att Bill Murray lurkar runt någonstans i Nationalmuseums salar med sitt allra snedaste leende. Den smaragdgröna mosaiken i målningarna ”Återuppväckt 1–3” drömmer om bröderna Grimm, men hade lika gärna kunnat fungera som filmplanscher till Andersons ”Fantastic Mr Fox”.
Resultatet är ett samtida Neverland, där det avlagda och tråkiga smörjs med fantasins skimmer. Ernst Billgren är Peter Pan, som vägrar att acceptera att allt det där dammiga skulle ha förlorat sitt värde. Han väver samman allting som han har mött i livet och uppnår något mycket ovanligt: Konstnärlig frihet. Masskommunikation upphöjd till konst.
”Nya minnen” må vara ett Kite on Ice för borgerligheten, något väntat som säljs in som något oväntat. Samtliga människor födda på den här sidan 1950-talet som någon gång har drabbats av subkultur är också redan medvetna om remixens och samplingens konstnärliga möjligheter. Eventuell radikalitet existerar därför enbart i kontexten ”Nationalmuseum”. Men vän av gnäll möter ett stort problem: Utställningen är alldeles för välgjord. Upphovsmannens måleri och föreställningsförmåga övervinner invändningarna.
Till sist är det ändå i mörkret som han blir mest effektiv: ”Kvällsminnet” skjuter ut sig nyanser av svart. ”Mörk målning” är det närmaste en mardröm som konstnären kommit, den allra sista scenen i ännu en Stranger things-final. Det enda problemet är väl att besökarna inte erbjuds sockrade popcorn och lightläsk.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
