Det räcker inte att ge publiken vad den vill ha
Nationalmuseums ”Bonnard och Norden” är en halvmesyr
Publicerad 2025-03-02
Bonnard och Norden, Nationalmuseum
Soldränkta dagar, blomdoftande trädgårdar, skimrande färger och förtätade stämningar. Med ”Bonnard och Norden” vill Nationalmuseum inte bara spåra den franske koloristens inflytande över den moderna konsten i Sverige, Norge, Finland och Danmark, utan också ge publiken vad den längtar efter i februarislasket. Inget fel i det. Finns det något mer småborgerligt än prussiluskornas krav om att museibesök måste kläs i säck och aska?
Pierre Bonnard föddes 1867 i en välbärgad familj och övergav juridikstudierna för måleriet. Han var inspirerad av impressionismen, men arbetade ur minnet inte framför motivet. Hans vardagsscener har en nästan mystisk intensitet som skiljer dem från impressionisternas urvattnade vykortsbilder. Gång på gång målade han sin fru Marthe när hon tog ett bad, eller, som i ”Naken modell i en interiör” (1935) som inleder utställningen, halvt dold genom en dörröppning. Eller är det en spegel? Man tvingas sakta ner blicken. Man anar något, minns något… det är inte bara modellen som är naken, utan Bonnard tycks ha naglat fast själva perceptionen i en ursprunglig form som är ovan, men lätt att känna igen. Det är i stora drag vad fenomenologin försökte åstadkomma inom filosofin vid samma tid.
I Frankrike har Bonnard alltid fått spela andrefiolen till sin kände vän och kollega Henri Matisse. Det gäller även på våra breddgrader. Att nordiska konstnärer studerade för Matisse i Paris och tog med sig lärdomarna hem är en av den nordiska konsthistoriens grundteser. Bonnard var mer tillbakadragen, och jämfört med konstnärer som lanserade egna -ismer och bildade skola så är det svårare att se vad hans inflytande skulle bestå i.
Nationalmuseums bevisföring är också tämligen anekdotisk. Den finska Septemgruppen sägs ha inspirerats av Bonnard, men är representerad av så få målningar att det är svårt att bekräfta. I Sverige uttryckte sig Ragnar Sandberg uppskattande om Bonnard och visst kan man med lite god vilja ana ett släktskap mellan de båda konstnärernas idiosynkratiska figuration. I Danmark tycks han knappt gjort något avtryck alls. Snopet.
Likt Marcel Proust blickar Bonnard mot en svunnen tid, och jag drabbas av den hädiska tanken att han kanske främst påverkade den nordiska konsten genom att legitimera en nostalgisk och provinsiell sensibilitet. Är det därför man inte har talat så högt om saken? Inflytande från Matisse går an, men provinsialismens legitimitet bygger på ett annat sätt på att vara ”OG” (äkta, infödd). Är det vi ser i utställningen inte ett paradexempel på den nordiska konstens olyckliga tendens att leverera halvmesyrer av internationella trender?
Att man velat rädda Marthe Bonnard från makens objektifiering genom att inkludera några av hennes egna tavlor är dessutom fegt
Norrmannen Thorvald Erichssen tycks ha varit en av få nordiska målare som anammade Bonnards experimentella sida. På Nationalmuseum visas flera målningar där han inte bara har inspirerats av fransmannens glada färger, utan även av hans komprimerade bildrum. Erichssens ”Vårafton, Breisert hotell” (1912) placerar oss inne i ett rum så vi kan blicka ut över landskapet, på samma sätt som Bonnard gör i ”Öppet fönster mot Seine i Vernon” (ca. 1911). Bonnards mästerverk ”Matsalen, Vernon” (1925) tycks utspela sig i samma rum men ur en annan vinkel, och föreställer två suddiga figurer fångade mitt i en rörelse. Resultatet ser på pricken ut som när man pausar en video och tvingar fram en oskarp och hackig stillbild. Ljuset är platt och kulörerna grälla, precis som en videobild.
”Bonnard och Norden” är en antiklimaktisk upplevelse för oss som minns Glyptotekets utställning i Köpenhamn 2019 som verkligen gick på djupet med Bonnards arbete. Att man velat rädda Marthe Bonnard från makens objektifiering genom att inkludera några av hennes egna tavlor är dessutom fegt. Det hade varit bättre att konfrontera oss med Bonnards fluktartendenser genom att visa hans makabra (misogyna?) badkarsbilder där den sjukliga Marthe ligger utsträckt som i en likkista. Kanske var den nakna kroppen ett sätt för Bonnard att stärka motivets lockelse så han kunde hitta tillbaka till det i minnet?
När Bonnard visas bredvid Edvard Munch i museets mittsal så bränner det till. Det finns inga belägg för att de båda giganterna någonsin träffades, men deras skarpa färgval, originella bildlösningar och oroande stämningar ligger förbluffande nära varandra. Nu väntar vi bara på att Norge ska hosta upp några oljemiljoner och ge världen den utställning som alla kommer vilja se: Bonnard och Munch – den oavkortade versionen.
