Orimligt att inte Ekman finns med i kulturkanon
På sitt eget vis en konstnärshjälte
Om det regnar, använd skoskydd. Ja, något sånt brukar det stå på lappar hos vårdcentraler, tandläkare, förskolor. Nu finns uppmaningen i entrén till Marie-Louise Ekmans utställning på Konstakademien. Skälet är att golvet har pimpats med svartvita fotografier från förr. Man rör sig försiktigt, för regn eller ej, det är något skevt med att promenera på människors ansikten.
Marie-Louise Ekmans långa karriär och tidvisa dominans i den svenska konstvärlden ringas in av dessa foton – det är modellen för Mah-Jong-kläderna, konstnären, kretsen kring Puss på 1960-talet. Dåvarande maken Carl Johan De Geer. Men vad gör de på golvet? Är det som om de ska vara med men ändå inte?
Jag släpper dessa och försöker tillfälligt greppa utställningen utan dem. På Konstakademien visas nya verk, omisskännligt Ekmanska sådana. Målningar i stort format skildrar en kvinna i röd klänning, halshuggna kvinnor, osynliga kvinnor. Lekar med pennor som förvandlar sig, ritar och fångar in som vore de ormar. Det absurdistiska, uttryckt i enkla färgfält, med en tydlighet som är omisskännlig. Trots ett mörker ändå roligt. Allt känns liksom meta: som om Marie-Louise Ekmans konst på riktigt skapar sig själv ur det sex decennier långa konstnärslivet.
”Förklara allt – Nu” heter både denna med de nya verken, och den parallella utställningen på CF Hill. En liten, ganska slarvig retrospektiv: en behandling av klassiska verk som rentav är, ja, kärlekslös, nonchalant. Mina förväntningar var låga men infriades ändå inte.
Hur som helst: tillbaka till fotografierna på golvet. Visst finns det ett samtal här med det som är nu, men mest har det med en stark persona att göra. En av de starkaste i sin generation skulle jag säga. Marie-Louise Ekman har förutom det framgångsrika egna breda konstnärskapet hunnit vara både rektor för Kungliga Konsthögskolan och chef på Dramaten. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket jag räknar upp, det finns alltid mer.
Hon är på sitt eget vis en konstnärshjälte av gammalt snitt. Att hennes ”Striptease” till exempel inte fick komma med i fåneriet kulturkanon är förstås orimligt. Fotografierna på golvet blir ett sätt att både visa de första framgångarna – och den i tid utsträckta verksamheten. Ja, själva livets och tillvarons långa linje. Men de fyller också genom sin placering funktionen att ta ner alltsammans till en nivå som är både skämt- och plågsam. Man vill skrika: jamen sluta retas någon gång!
