Konsthöst med starkt startfält

Ulrika Stahre letar guld när gallerierna säsongsöppnar

Ulrika Stahre

helskärm

När Stockholmsgallerierna återigen har börjat frodas på Östermalm, är den slappa och geografiskt sammanhållna gallerirundan ett minne blott. Den som till äventyrs känner sig otrygg i stadens ­rikare kvarter får försöka bita ihop och tänka positivt.

Och det är det värt, för konsthösten har kickat i gång med ett ovanligt starkt startfält. Ann Edholm på Nordenhake och Arijana Kajfes på SPG formar utställningar som är högintressanta och krävande på ett sätt som konst ibland måste vara.

Den perfekta ytan i Ann Edholms måleri har börjat krackelera på ett sätt som är ytterst intressant, plötsligt finns det en väg in, ett universum som går att besöka. Ängarnas avlägsna grönska rör sig tematiskt i historiska trauman, i en sorts poetisk katastrofvärld – och i måleriet självt, i dess oändliga men styrda variationsmöjligheter.

Snyggt visuella teman som kränger åt olika håll – det känns igen även på den stora Charlotte Gyllenhammar-utställningen kastad/cast som öppnat på Galerie Forsblom. I de stora lokalerna finns plats att tematisera konstnärskapet, ordlekarna, det ut- och invända och framför allt montaget som kreativt frigörande arbete.

Utställningen spänner mellan det bekanta, det snyggt – lite väl snyggt – utförda, och det på ytan nästan fula. Gyllenhammar återanvänder, fotograferar, pusslar, gjuter och trycker på tyg. Arbetet med kroppen, utsattheten, känns igen från ­tidigare men visst finns det också nya stråk, nya frigörande element. Det finns ett återbruk, ett nästan ­introvert studium av den egna historien. Och förvånande nog av franska revolutionen.

Om detta återbruk är delvis synligt på Galerie Forsblom, är det en bärande idé hos Jacob Dahlgren på Andréhn-Schiptjenko. Abstrakta ­reliefer, tredimensionella collage skapade av överblivet ateljématerial, blinkar till den tidiga modernismen samtidigt som verken faller
in i en samtida ekologiska med­vetenhet.

Denna tidstypiska medvetenhet behöver inte ha något med verkens tillkomst att göra, men den blir en del av tolkningen. Och det är väl också något som är typiskt samtida: betraktaren får arbeta lite för konsten. Minst arbete blir det när tendensen är tydlig. På Galleri Duerr visas den ambitiösa grupp­utställningen Democracy under siege, vars största nummer är den tidigare censurerade Politiska fångar i samtida Spanien av Santiago Serra. Verket fick inte visas på konstmässan ARCO Madrid förra året, eftersom politiska fångar inte är något det spanska styret vill kännas vid.

Serras verk är rakt och tydligt: ett maskat fotografi, en berättelse om varför personen sitter fängslad. Katalanska och baskiska aktivister, advokater, journalister. Historierna är hårresande, och lyfter faktiskt hela grupputställningen genom att de väcker ett engagemang även för verk som vid ett första möte tycks blankare, lite för tydliga.

Ändå är det på Elastic som själva den meditativa konstnjutningen äntligen får sitt: Per Kesselmars målningar på aluminium vibrerar av det okända, av en mystik fångad i någon av alla färglagren eller kanske i botten av dem. Jag tänker mig dessa målningar som ett försiktigt svar på Gyllenhammars upp och nedvända gjutform, oåtkomlig och samtidigt öppen.